Är det någon typ av filmscen som folk i allmänhet finner svåruthärdlig så är det, tycks det mig, våldtäktsscenen. Personer vilka utan en blinkning sitter igenom mordorgier och utdragen tortyr blir märkbart illa berörda då en kvinna våldtas. Varför är det så? En förklaring som ligger nära till hands är att våldtäkter till skillnad mot alla andra former av våld är relativt sällsynta på filmduken, att de till skillnad mot mord och tortyr inte blivit en del av vår filmvardag. Fast samtidigt väcker förstås även verklighetens våldtäkter ofta starkare känslor än andra våldsbrott - inklusive mord. I vilket fall: tillhör du dem som är särskilt känsliga för våldtäktsscener bör du antagligen avstå från Things behind the sun, för här finns det flera av dem. Och för att göra saken än värre är offren knappt mer än barn.

Handlingen kretsar kring Sherry, en ung sångerska i Florida som fått en mindre hit på college-radio. Låten handlar om hennes upplevelse av att i barndomen utsättas för en gruppvåldtäkt, något som kommit att prägla hela hennes liv. Hon har fått problem med spriten och med relationer, och i sitt sexliv rekonstruerar hon övergreppet för att på något sätt försöka få grepp om det. Men hon är inte ensam om att ha blivit märkt av händelsen. Även Owen, som då var hennes vän och vars storebror deltog i våldtäkten, har blivit märkt. Nu har han som musikskribent i Los Angeles fått i uppdrag att intervjua Sherry, vilken eftersom de inte sett varandra på åtskilliga år inte längre känner igen honom. Han har beslutat sig för att ta tillfället i akt att på allvar konfrontera det förflutna, trots att sanningen är hemskare än vad någon annan är medveten om. Chuck är en tredje person präglad av sin personliga historia. Han är Sherrys manager och före detta pojkvän, och hans beskyddande attityd gentemot henne tycks vara en direkt fortsättning på hans strävan i ungdomen att skydda modern från våldsamma manliga bekanta.

Things behind the sun är som man kan förstå av ovanstående en mycket mörk film, men framförallt en på det hela taget välgjord film som verkligen berör (vare sig man nu tycker våldtäkt är hemskare än mord eller inte). Det finns dock i vissa detaljer ett trovärdighetsproblem. Inte för att jag är någon expert på psykologi, men exempelvis den förklaring som på slutet ges till Owens problem med för tidig utlösning känns för mig väldigt konstruerad. På sina ställen är filmen också farligt nära att bli en eländeskatalog eller en slags "känslopornografi". Den klarar av balansgången, fast den borde aldrig ha gett sig in på den.

Skådespelarna är genomgående bra, och även om Sherry och Owen spelas av de åtminstone för mig mindre kända Kim Dickens resp. Gabriel Mann finns det också mer välkända namn i rollistan. Chuck spelas av den i skrivande stund nyligen Oscarnominerade Don Cheadle och Eric Stoltz gör en otäck gestaltning av Owens storebror i vuxen ålder. I en mindre roll som Owens redaktör ser vi Rosanna Arquette, som Dickens faktiskt påminner mig en hel del om.

För musiken, inkl. nyskrivet material, står framförallt Sonic Youth, och soundtracket är över huvud taget starkt. Filmens titel kommer förresten från en Nick Drake-låt, vilken spelas medan eftertexterna rullar.