There will be blood har hyllats sönder och samman redan innan Sverigepremiären, femmor har delats ut och Oscarsnomineringarna haglat. Frågan man ställer sig då är naturligtvis om hypen håller? Men någon anledning att vara orolig finns inte. Som vanligt då alla filmsnobbars favoritregissör Paul Thomas Anderson är i farten, överträffar han sig själv. Väntan har varit lång på hans nya film men det har det varit värt för There will be blood är vår tids Gudfadern eller Deer hunter. Ett starkt mångsidigt epos som redan nu måste betraktas som en klassiker. Filmen börjar långsamt och sävligt för att sedan explodera i känslor och konfrontationer. Det krävs ett visst tålamod av åskådaren som sedan betalar sig mer än väl.

Med Upton Sinclairs tjogåtalsroman Olja som grund har Paul Thomas Anderson nu gjort ett miljöombyte men han är som vanligt kvar i Kalifornien. Över ett femtioårigt spann berättar han om Daniel Plainview en lycksökare som blir en oljebaron under det tidiga 1900 - talet genom hårt arbete och fula tricks. Daniel Day - Lewis gör vad som måste var sitt livs roll som Plainwiew. Den här typen av skådespeleri på högsta nivå är det sällan men ser. Han gestaltar en man som är en blandning av ensamvarg, skitstövel och visionär. En person som är både obehaglig och fascinerande. Plainwiew får betala ett fruktansvärt pris för sin framgång men han lyckas trots det behålla sin värdighet till och med då han står på förnedringens kant.

Även om There will be blood har exemplarisk tidskänsla och skildrar den begynnande oljeindustrin på ett utmärkt sätt, är grundstommen detsamma som regissörens tidigare filmer. Det handlar om ensamhet, en jakt efter gemenskap, om fadersrollen och om pojkars behov av fäder. Den osentimentala beskrivningen av Plainviews komplicerade relation till sin döve styvson är helt hjärtekrossande. På något sätt känns There will be blood dock som en av de främsta skildringarna av USA och landets historia som har gjorts. Den amerikanska drömmens selfmade - mansideal kan ge utrymme får extravagans och materiellt överdåd, men i hjärtat är det ändå mörkt och kallt. Vilket denna mästerliga film av världens främsta nu levande filmregissör mycket väl visar.