Kommer ni ihåg hur ordet yuppienalle smög sig in i vårt medvetande under 80-talet. Världen var mitt i en glödande högkonjunktur och mobiltelefonen blev en statuspryl som välbeställda finansmänniskor visade upp. Vem använder ordet idag? I Sverige betraktas man nuförtiden närmast som en kuf om man saknar mobil. Tider och värderingar förändras. Idag tillhör mobilen var man, vi lär oss nya ord som sms-lån, och i den stora världen härjar den värsta finanskrisen i mannaminne. I det perspektivet är det extra kul och intressant att se The wrestler, en film som tar oss med till den amerikanska fribrottningens bakgård. Här finns inte en mobiltelefon så långt ögat når. I stället letar huvudpersonen Randy "The Ram" Robinson upp en telefonautomat varje gång han ska ringa. Han har det inte fett, bor i en husvagnsby och brottas i små gympahallar på helgerna. Gaget får han direkt i handen, men de tunna kuverten räcker inte långt och för att kunna betala hyran tvingas han jobba extra på lagret till ett snabbköp.

Randy tillhör dem som minns 80-talet med glädje. Då stod han på toppen av sin karriär och mötte inför ett fullsatt Madison Square Garden Monstret från Mellanöstern, The Ayatollah. När en promotor undrar om han är intresserad av att återigen möta sin gamle ärkerival för att fira tjugoårsjubileum öppnas plötsligt möjligheten för honom att åter hamna i rampljuset. Självklart ska det bli en returmatch, men först måste Randy gå några andra matcher för att försörja sig. Ödet vill dock något annat: han åker på en hjärtattack och tvingas till en kranskärlsoperation. Enligt läkaren får han inte gå några fler matcher. Det dystra beskedet får honom att reflektera över sitt liv: vad har han förutom brottningen? En förändrad Randy försöker hitta sin plats i samhället genom att börja jobba heltid i snabbköpets chark, söka upp sin vuxna dotter (Evan Rachel Wood) och uppvakta strippan Cassidy (Marisa Tomei). Det går inget vidare.

Med The wrestler visar Darren Aronofsky ännu en gång att han är en av amerikansk films mest begåvade regissörer. Det mesta surret kring den här filmen har gällt Mickey Rourkes suveräna rolltolkning av Randy Robinson och parallellerna till hans eget liv. Mickey Rourke är värd alla lovord, men filmen är så mycket mer. Till att börja med är det alltid kul när en film skildrar sin samtid ur en oväntad synvinkel. Jag har aldrig tidigare sett någon film som handlar om wrestling, trots att det är en så populär företeelse i USA. Däremot dyker boxningsfilmer upp med jämna mellanrum, troligtvis för att "den amerikanska drömmen" så lätt går att väva in i boxningens berättelser. Det är bara att tänka på framgångssagorna om Rocky och Cinderella man. Det måste vara svårt att skapa något liknande med wrestlingen där alla matcher är uppgjorda. Dessutom visar Darren Aronofsky upp användningen av droger och anabola steroider som något naturligt i brottarnas vardag. Visserligen är matcherna fejkade, men smärtan är äkta och brottarna är tvungna att knapra smärtstillande piller. Det imponerande med The wrestler är enkelheten. Just för att storyn är så alldaglig blir det här ett starkt porträtt av en ärrad man som försöker få ordning på sitt liv. En av filmens förtjänster är att Randy möter så många olika människor. Bland annat leker han med barn, blir förödmjukad av sin chef, servar kunder, träffar fans och umgås med andra brottare. Det sägs inget märkvärdigt, men delarna bidrar till ett varierat och sympatiskt porträtt.

Filmen utspelar sig i New Jersey, och när eftertexterna börjar rulla hör vi Bruce Springsteens skrovliga stämma i en specialskriven låt för den här kanonfilmen