Efter ett tolvårigt fängelsestraff får Walter (Kevin Bacon) jobb på en timmerfabrik och en lägenhet med utsikt över en skolgård. Hans villkorliga frihet är beroende av att han träffar sin övervakare, samt regelbundet träffar en psykolog där han kan prata om vilka framsteg han gör. Men att vänja sig vid friheten är inte så lätt. På sin arbetsplats sitter han helst för sig själv på lunchrasterna. Och efter jobbet tar han bussen hem till sin tomma lägenhet. Ibland får han besök av sin svåger Carlos (Benjamin Bratt), som med visst mothugg försöker återuppta vänskapen dem emellan. Systern vill inte alls träffa honom längre. När kollegan Vickie (Kyra Sedgwick), också en ensamvarg, tar kontakt med honom och de inleder en kärleksaffär lovar hon att inte chockas av vilka hemligheter han än har. Men så väntade hon sig knappast att han skulle berätta att han har suttit i fängelse för sexuella övergrepp på barn.

Nicole Kassells regidebut är imponerande sensibel till det känsliga ämnet och till skillnad från Todd Solondz besläktade Palindromes (där Nathan Larson också gjort musiken) ställer den inte åskådaren mot väggen. Det enda hon förväntar sig är att vi kan tillåta oss sympatisera med en pedofils samhälleliga utsatthet för en och en halv timme. Bacons porträtt av Walter är i detta hänseende strålande. Han kämpar med sin identitet, sin sexualitet och det ständiga icke-berättigandet. Även om han är på god väg att göra gott är han medveten om sin omgivnings oförmåga till förlåtelse. Polisen Lucas, en lysande obehaglig Mos Def, påminner honom om detta faktum. Han skulle kunna slänga ut Walter ur fönstret, hävda att han spionerade på skolbarn med brallorna nere och ingen hade fällt en kommentar om övervåld.

Kassells film är berättelsemässigt väldigt bra. Den rör sig runt i Philadelphias utkanter och låter Walters försök till normalitet speglas mot en omgivning där mycket ligger dolt under ytan. Människor som också har synder i bagaget, men lyckats hålla dem hemliga. Skådespeleriet är över all förväntan – nämnda Bacon, Mos Def och debutanten Hannah Pilkes briljerar. Men trots alla goda förtjänster lämnas man med intrycket av att aldrig kommit Walter riktigt nära. Karaktärens känsliga status verkar ha avskräckt filmskaparna från att gräva alltför djupt i hans psyke. Kanske förståeligt med tanke på ämnet, men Kassells film saknar en ingående bearbetning av varför Walter förändras under filmens gång. Och om det är vad som verkligen sker. Trots dessa små tillkortakommanden är dock The woodsman en film värd att se. I sitt försök att föra ett så pass stigmatiserat ämne till debatt är den på alla sätt hedervärd.

Denna recension publicerades första gången 27/11 2004 i samband med att filmen visades på Stockholms Filmfestival.