Jerry Waren (1925-88) var mannen som köpte den svenska Bigfoot-/Sasquatch-varianten Rymdinvasion i Lappland, filmade några meter extra med bland andra John Carradine, och sen släppte allt som Horror in the midnight sun (1959). Utöver detta har han släppt ifrån sig kalkoner som Teenage zombies (1959) och House of the black death (1965), och mer än en gång köpte han bortglömda, mexikanska filmer och dubbade om dem till nån obegriplig sörja. Ibland snodde han ur andra filmer rätt upp och ner, och utan att skämmas.

När TV-serien Batman var som populärast i mitten av 1960-talet gjorde han så The wild world of Batwoman, en medveten drift med Batman, men som ändå inte är i avsaknad av scener som lockar till ej planerade skrattsalvor. Filmen börjar med att Batwoman (spelad av 43-åriga Katherine Victor, född som Katena Ktenavea i New York 1923, död i höstas), utklädd i alldeles för liten sammetstrikå, maskeradmask för ögonen och med fjädrar på huvet, högtidligt inviger ett antal Batgirls i hennes brottsbekämpande lilla klubb. De skålar i nån röd vätska (berättas det - filmen är i svartvitt...) som visar sig vara jordgubbsyoghurt. Denna scen var Warren tvingad av DC Comics att klippa in samt måste han ändra titeln så associationen till Batman försvann. Den nya titeln blev den felstavade She was a hippy vampire. Därefter börjar filmen om där den egentligen skulle börjat, med ett rån mitt på ljusan dag som övervakas av tvenne Batflickor som inte gör ett skit mer än anropar Batwoman i sina armbandstelefoner, trots att offret skjuts ner på öppen gata. Därefter förflyttas vi till en bar där ett tiotal läckerbitar dansar go-go till skön, instrumental surfpop. En Batgirl drogas i baren där ett fyllo raglar runt, och hon förs till sitt blivande fängelse av två herrar som lånar hennes armbandskommunikator för att ringa in och håna Batwoman. Stygga svinpälsar.

Jaha? Sen kontaktas Batwoman och hennes tjejer av Rat Fink, en maskerad storskurk som är på jakt efter en av de där tingestarna, då den tydligen är nån sorts atomdriven prototyp som försvunnit från patentverket. Ett fel i konstruktionen gör att om man råkar spilla kobolt på den sprängs den likt en atombomb. Självklart råkar man spilla kobolt på den lite senare...men först drar kidnapparna vidare till Dr. Octavius Neon, en uppenbarligen galen, tysk vetenskapsman (alla tyska vetenskapsmän är galna) som är närmast underställd Rat Fink. Han har förstås en kutryggig medhjälpare som är både snedflabbad och idiot (alla tyska...ja, ni förstår), Heathcliff. Batwoman listar ut gömstället och intar det med benägen hjälp av sina Girls, varpå diskussion uppstår med Rat Fink via monitor. Dr. Neon planerar att ge alla Batsen äkta lyckopiller som får dem att dansa än mer go-go än vanligt, men glasen förväxlas och i stället blir det den gode doktorn och kidnapparna som drabbas av danssjukan. Batflickan i buren uttrycker viss trötthet över att vara glad hela tiden (hon har hållits drogad med dessa danslyckopiller).

Mot slutet hamnar vi inne i en grotta där det plötsligt dyker upp underjordiska gummivarelser, vilket är ett stulet klipp från filmen The mole people, regisserad av Virgil W. Vogel 1956 - samme man som gjorde Rymdinvasion i Lappland tre år senare. Scenen blir i sammanhanget helt obegriplig, och det börjar blir riktigt svårt att hänga med i plotten. Plötsligt avslutas allt med ett beach-råckenrållparty med hejdlöst go-godansande. Åh, vilken käck musik av The Young Giants! De gamla Young Giants. Åååhh, vilka söta flickor! Som man hyrde in på stående fot när en strippklubb stängdes ner av polisen en natt. Ack, vilken film! Det är inte lätt att hänga med i den...det skulle dröja 15 år innan Warren filmade igen, den lika ökända Frankenstein Island från1981. Sen gick han och dog ihjäl sig. Det var det bästa han kunde göra.