Det finns olika sätt att skildra pornografins förekomst inom filmindustrin. Lukas Moodysson använde en slags blandning av dogma-teknik och Cronenberg för att dissekera dess psykologi och utgjuta maximalt äckel för åskådaren. Paul Thomas Anderson tog den filmhistoriska fokuseringen, med viss touch av John Holmes-referenser, för att påvisa hur estetiska aspirationer av sexskildrande till slut dränktes av 80-talets videovåg. Och Tsai Ming-Liang gör något helt annorlunda. Wayward Cloud kan lätt jämföras med ett par andra auteurers verk, men när jag tänker vilka de är – Kim Ki-Duk och Jacques Demy – inser jag vilka udda referenspunkter det rör sig om. Ki-Duk är en mästare på det tysta under ytan-dramat och Demy en av franska 60-talsvågens mer spektakulära musikalregissörer.

Wayward Cloud är inte en film som i första hand kommenterar porrfilmsindustrin. Snarare är det en ganska bred åskådning av ett samhälle där mänskliga känslor och sympatier för varann har konsumerats till döds. Faktum är att det Taipei som ligger i blickfånget lider av svårartad torka, vilket leder till att invånarna köper mer vattenmeloner än vatten eftersom det är billigare. Nyhetsreportern på TV tipsar om att meloner rentav kan passa som kärleksgåva när läget är som det är. På så sätt blir melonen förslagsvis ett medel till kommunikation, men också en symbol för den sensualism som kan uppstå människor emellan. Det dröjer inte länge innan porrfilmarna i staden anammar konceptet, vilket illustreras i filmens andra scen där den manliga huvudrollskaraktären Hsiao Kang fingerpullar en melon som befinner sig i hans kvinnliga motspelares skrev.

Men om man fokuserar på kommunikationen, så är detta en film som består av ytterst lite dialog. Hsiao Kang och Shiang-chyi möts i en park och blir sakteligen förälskade i varandra, men gestaltar det inte i ord. Hsiao Kang håller dessutom sin sysselsättning hemlig för henne även om inspelningarna sker i samma hus där hon bor. Anledningen är att han har svårt att erkänna det och i några fantasifulla musikalnummer bryts filmens avvaktande tystnad för att ge röst åt hans bekymmer. Tonerna av mandarin-pop tillsammans med absurda, närmast clown-aktiga framträdanden, där Hsiao Kang ena gången är en vattendrake, andra gången en penis, förmedlar hans hämmade psyke till fullo. Han är en porraktör, men som finner tvivel i sin sexualitet och om den kan finna sig till rätta vid ett kärleksfullt möte med den han förälskar sig i. Svaret Ming-Liang ger på detta bekymmer kommer först i den mycket omdiskuterade slutscenen (som enligt rykten tömde Berlin-festivalens biosalong på åskådare) och som öppnar för laddade diskussioner efter filmens slut, om man inte finner ämnena sex och pornografi alltför känsliga. För min del är Ming-Liangs film en mycket träffsäker vision av ett samhälle där allting är till salu och där inget egentligen är tabu, så länge det finns någon som kan tänka sig betala för det. Och framför allt – det är inte en framtidsvision.