Ute på stan mördas så hans kollega och vän på öppen gata, och då bestämmer sig Giorgio Caneparo, spelad av den otroligt snygge Luc Merenda (f. 1942) i diskreta polisonger, för att gå under cover och försöka nästla sig in i den brottsorganisation man tror är de skyldiga. Han besöker skumma ställen på stan, och bankar skiten ur ett par gangstrar i en biljardhall med en biljardkö. Han godkänns och "anställs" som chaufför, där hans första jobb blir ett bankrån. Detta följs av en härlig biljakt, där Martino använt all sin uppfinningsrikedom och erfarenhet för sina bildlösningar. Det är rätt skoj att se gamla, italienska biljakter på film, där pyttesmå Fiat polisbilar jagar fula Citroën 14 ("Paddan"). Fort går det då rakt inte.

Caneparo är hård mot de hårda, och det skjuts och slåss med friskt humör filmen igenom, liksom han lägrar ett antal kvinnor. Att det mesta av handling och idé är stulet från den tidens amerikanska snutfilmer med Clint Eastwood och den nyligen avlidne Charles Bronson gör liksom inget. Här blandar man och ger, och vi bjuds en osalig mix av action med korrumperade snutar, melodram och politisk thriller, där det antyds att banditerna är revolutionärer (60-åriga rebeller i kostym, i så fall…). Soundtracket är tidstypiskt, av de välkända bröderna De Angelis, och just som den så typiska schlagern, filmens ledmotiv, ska till att ljuda, skymtar T-banestationen De Angelis förbi i bakgrunden. För bra för att vara en slump.

Filmen har, som så ofta förr - och senare - producerats av Sergios bror Luciano, samt Carlo Ponti (f. 1912), gift med Sophia Loren, och bland skådisarna märks amerikanen Richard Conte från Gudfadern och Bruno Corazzari (som gjort film med dem alla, Lucio Fulci, Umberto Lenzi och Ruggero Deodato), och Luc Merenda i huvudrollen var med i Steve McQueen-filmen Le Mans 1971, samt Blodröd sol 1972, med nämnde Charles Bronson. Annars gjorde han inte nåt väsen av sig, så när som på ännu en Sergio Martino-film, Torso, en giallo som även den gjordes 1973. Manusförfattare är gamle parhästen Ernesto Gastaldo. Största stjärnorna är dock J&B whisky och örtlikören Fernet-Branca, som syns som flaska eller affisch i princip hela filmen igenom. Jag har inte sett maken till oblyg produktplacering sen den fete William Conrad framförde sin Ford i de alltid lika omotiverade biljakterna i TV-serien Cannon på 1970-talet. Vars huvudsponsor hette Ford…

För fansen av daterad pasta-action och utsvänga gabardinbrallor, samt av Sergio Martino (f. 1938), annars mest känd för sin kannibalfilm, Bergets grymma hemlighet från 1979.