Simpsons-avsnittet The city of New York vs. Homer Simpson är ett av mina personliga favoriter i denna underbara TV-serie. Barney utses till nykter hemfärdschaufför från Moes bar, men blir galen på kuppen och kör iväg Homers bil till det stora äpplet där han lämnar den parkerad mittemellan de båda WTC-skraporna (avsnittet tillhör säsong 9 och sändes därmed för första gången september 1997, fyra år innan byggnaderna skulle komma att kollapsa). Homer får reda på att hans bil håvar in parkeringsböter och han åkallas att flytta den. Detta förargar honom djupt sedan han efter ett misslyckat besök på 80-talet (bestulen av tjuvar, poliser och även fåglar, skräp nerslängt i huvudet av självaste Woody Allen och till sist jagad av en arg hallick ner i kloakerna) avskyr New York och svurit att aldrig återvända.

Här nånstans vill jag göra en (möjligtvis oförtjänt) koppling till M. Night Shyamalans nya film. The Village utspelar sig i en liten by där invånarna avskärmat sig totalt från omvärlden. Äldsterådet, bestående av nio personer, styr staden och håller återkommande rådsmöten. Det som ofta diskuteras är just de varelser som ingen bör tala om. Byn omgärdas av gulmålade stolpar och ett vakttorn är uppsatt för att ständig utkik ska hållas mot skogen och de ondskefulla varelser som härjar där. Gul anses vara en trygg färg, medan den röda färgen är farlig och sägs locka de farliga inåt byn. Detta illustreras stilfullt i en inledande scen där två flickor dansande sopar en veranda och vid brädornas slut finner en vacker röd blomma. De river genast upp den, springer ut på gården och gräver ner den i marken.

De enda som inte delar bybornas rädsla för skogen är Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) och Noah Percy (Adrien Brody). Lucius är den som klarade stubbleken längst – det vill säga stå på en stubbe vid skogsbrynet med ryggen vänd mot skogen och stanna kvar så länge som möjligt trots de läskiga ljuden som närmar sig bakom – medan Noah har en mental störning och lockas rent instinktivt mot det förbjudna. I byn bor även blinda Ivy (duktiga Bryce Dallas Howard som snart syns i Grace-rollen i Lars von Triers nya Manderlay) som attraheras av Lucius och känner sig trygg vid att hans händer alltid vakar över hennes. När Lucius föreslår för äldsterådet en dag att det skulle behövas medicin till byn för att förhindra framtida sjukdomar, som nyligen tagit en i rådets söner, bemöts han med skepsis. Ingen har vågat sig ut från byn och förutom varelserna som hotar så sägs städerna bortom skogen bestå av fruktansvärda människor som inte hyser någon respekt för andra. Lucius mor (Sigourney Weaver) berättar för honom att det var så hans far dog, skjuten av en stadsmänniska. Men efter att Lucius nyfiket gett sig en bit ut i skogen, börjar det ske otäcka saker. Söndergnagda hundar hittas på ängarna och en natt tar sig de rödfärgade varelserna sig in i byn och lämnar varningsmärken på alla dörrar.

Vad är då kopplingen till detta Simpsons-avsnitt? Jo, tvåfaldig. Avsnittet med Homers resa till N.Y. innehåller dels hans djupa skepsis mot den storstad han vid enbart ett tillfälle besökte och fick dåligt intryck av, men också World Trade Center som på senare år fört in USA:s utrikespolitik mot en liktydig skepsis mot omvärlden. Denna misstänksamhet har medfört grava ändringar i landets författning, vilket i sin tur orsakat svåra övergrepp på även andra delar av världen (mer om det i min recension av Michael Moores nya film, som dyker upp nu på torsdag). Homers inledande New York (och WTC)-hat skulle med viss fantasi kunna läsas in i den terrorhandling som senare skulle komma att ske (Lisa frågar honom i slutet om de kan återvända nångång och han replikerar med en förintande blick efter att ha fått ett bananskal i fejan – "We’ll see, honey"), men är framför allt en metafor för något större, precis som Shyamalans film är. Nämligen en mentalitet som betraktar det utomstående som annorlunda och därmed farligt för den inhemska existensen. I Michael Moores ord skulle detta omtalas som en rädsla som ständigt projiceras av den rådande makten för att bibehålla de styrande som beskyddare.

Shyamalan lyckas skapa dessa metaforer på ett väldigt behagligt och subtilt vis, utan att det för den delen tar udden av spänningen. På så vis har han äntligen lyckats med det han uttalat försökt med i sina tidigare filmer – Unbreakable och Signs – som jag anser mindre lyckade. Att ge sken av ett utomliggande hot som kanske, kanske inte är vad det sägs vara, men ändå skapar en hotfull stämning som sätter sig i ryggmärgen hos åtminstone denna åskådare. Jag har inga tvivel om att Shyamalan dessutom är en utmärkt sagoberättare för sina två barn, för The Village innehåller många element som gör en god saga i Grimms tradition. Självfallet en utmärkt struktur som förebådar oråd och spänning, men också de små allegorierna som tyder på verkliga fenomen där sagofigurerna egentligen ger uttryck för människors personliga utveckling.

För övrigt har Shyamalan äntligen lyckats göra en film med skådespelare som verkligen kan agera. Utöver nämnda Howard, så gör även Brendan Gleeson och William Hurt duktiga birollsporträtt. Med dessa faktorer, samt medverkan av den strålande Roger Deakins (bröderna Coens hovfotograf, som i många scener lyckas skapa lika isande spänning som Hideo Nakata i sina skräckisar) och Hilary Hahns pillemariska violiner, så blir The Village en klart sevärd rysare som får Blair-häxan att dra något billigt över sig.