Det här är en film för hårda grabbar, såna som litar på att T-shirten klär dem i alla väder och gärna har en ölburk i handen. Efter sommarens alla superhjältar kan det vara skönt att glida in i biomörkret och se en film om vanliga människor. Det kan vara lämpligt att byta till något långärmat, så att man diskret kan torka bort en tår när man ser Upside of anger. Även om filmen innehåller en hel del vemod, så är det i första hand glädjetårar som rullar. Anledningen är att Upside of anger är den mest uppfriskande amerikanska filmen jag sett på länge. Det är en film som för tankarna till den klassiska amerikanska melodramen. Regissören och manusförfattaren Mike Binder har gjort ett drama om dagens USA, men drar sig inte för att blanda in både komedi och romantik. Det ger filmen en särskild ton. Intrigen är väldigt enkel. Upside of anger handlar om familjen Wolfmeyer som bor i en villaförort till Detroit. En amerikansk medelklassfamilj som andra, men en dag försvinner fadern och lämnar kvar modern Terry (Joan Allen) med familjens fyra självständiga döttrar. Hon dränker sin bitterhet i sprit och låter vreden och besvikelsen gå ut över döttrarna. Framför allt gör hon klart för flickorna att alla ska gå på collage oavsett vad de själva vill. I villaområdet bor också Denny Davies (Kevin Costner), en före detta baseballstjärna som numera försörjer sig som radiopratare. Även han är svag för alkohol och det leder till att han börjar komma hem till familjen Wolfmeyer allt oftare.

Upside of anger är mer komplex än vad man anar från början. Liksom all bra film kan man närma sig den från olika håll. Det går bra att se filmen antingen som ett familjedrama eller en kärlekshistoria mellan två medelålders människor. Det är emellertid som en skildring av USA idag som filmen känns riktigt intressant. Den försöker nämligen problematisera den amerikanska drömmen på ett ganska sofistikerat sätt: Amerika har alltid hyllat framgång och inte minst i filmer har man framhävt att den som vill vågar och arbetar hårt kan nå sina drömmars mål. Genom åren har myten om handlingskraftiga män som styr över sitt eget öde cementerats i amerikansk film. Sådana män finner vi inte i Upside of anger: när fadern försvann var han på väg att förlora sitt jobb. I sin bitterhet misstänker Terry att han inte vågade möta sin familj som arbetslös och därför smet iväg med sin svenska sekreterare. Denny Davies däremot har efter sin idrottskarriär inga större ambitioner kvar än att ta de lugnt och flyta med. I en överraskande sekvens förklarar han för Terry anledningen till att han så gärna kommer över till familjen Wolfmeyer: spänningen de egensinniga kvinnorna emellan får honom att känna sig levande. Denny söker alltså efter någon form av inre självkänsla som utvecklas när han är tillsammans med dem. Långt från materiell välfärd och framgång. Med sådana idéer har vi kommit en bra bit från de värden som annars genomsyrar amerikansk film.

Mike Binders film har en lakonisk berättarstil. Med välfunna bilder lyckas han fånga livet i den idylliska villaförorten, samtidigt som Amerika rustar för krig mot terrorismen. Kriget framstår inte som någon angelägenhet för filmens personer och någon patriotisk stämning sipprar aldrig fram. I stället sitter Terry och Denny tysta i vardagsrummet och häller i sig sprit medan TV rapporterar. Det ger närmast en komisk effekt. Både Kevin Costner och Joan Allen fyller väl ut sina roller. Kevin Costner är riktigt rolig när han lufsar omkring i T-shirt och en ölburk i handen och försöker prata med flickorna i huset. Hans avspända sätt att presentera en amerikansk idrottshjälte gör att jag verkligen gillar honom. Och när han sitter och signerar en hel låda med bollar som han förvarar i källaren för att kunna sälja ifall han får ont om pengar blir det riktigt rörande. Någon tragisk figur blir han aldrig - därtill är han alltför älskvärd. Med Joan Allen är det en helt annan sak. Hon är arg och vresig och utrustad med en vass tunga. De verbala duellerna med döttrarna lockar fram många skratt och Mike Binder berättar sin historia med ett lätt handlag. På något sätt är Upside of anger den film jag länge gått och trott att Lasse Hallström skulle klämma fram under sina år i Hollywood.