När jag var liten och ännu oförstörd så var sommarrysaren på TV något av det svettigaste jag visste. Minns inte vilken av kanalerna som sände (vi hade bara två på den tiden) men glömmer aldrig mina första möten med Varulven, Dracula, Frankie Boy (inte den blåögde sångaren men väl det stelbenta monstret i Karloffs skepnad), Mumien, och dom andra sötnosarna. Men då som nu var det vardagsskräcken som gjorde mig mest ångestfylld. Vill minnas att löpsedlarna ylade om en småbarnspappa som blivit mördad alldeles efter det att han och sönerna suttit och sett Varulven tillsammans. I 70-talets folkhem fanns varken TV3 eller Efterlyst men tror polisen klarade upp fallet ändå. Och - nej - jag var inte barnslig nog att tro att det var Lon Chaney Jnr (alias Varulven) som var den skyldige.

Varulven (The wolf man, 1941) blev en stor hit för bolaget Universal. 20th Century-Fox ville inte vara sämre och slog till med The undying monster året därpå. Handlingen utspelas i engelsk sekelskiftsmiljö och spökerierna äger rum i ett gammalt hus beläget på en klippavsats. En förbannelse vilar över familjen Hammonds arvinge (spelad av John Howard) och vid midnatt lufsar han omkring på jakt efter små späda kvinnor. Howard var annars mest känd som hjälte i lågbudgetrullar och blev senare dekorerad för sina insatser under andra världskriget. Men här är han alltså som förbytt innan en piprökande Scotland Yard-inspektör (Sherlock Holmes?) sätter stopp för hans härjningar. James Ellison (som spelar inspektören) är ett välbekant namn för alla vänner av gamla hederliga kåbojsare, bland annat dök han upp i flera Hopalong Cassidy-filmer.

The undying monster bygger på en roman av Jessie D Kerruish. Men av en enkel historia har som vanligt mästerregissören John Brahm (född.1893-död.1982) skapat en filmfest för alla oss som älskar mysrysliga miljöer. Klockan som slår tolv, träden som vajar för vinden, vågor som piskar mot klipporna och ett landskap höljt i dimma - ja, alla ingredienserna finns med. Finfint plåtat i svart och vitt av Lucien Ballard, som dock mest är förknippad med det fantastiska färgfotot till Sam Peckinpahs blodbad Det vilda gänget (The wild bunch, 1969). När utförandet är så snyggt, som i The undying monster, glömmer man lätt att intrigen är urfånig och att skådespelarna inte tillhör de yppersta (storstjärnan George Sanders vägrade medverka i någon idiotisk varulvsfilm men dök senare upp i Brahms mer påkostade Hämnaren (The lodger, 1944) och Mörkrets ängel (Hangover square, 1945), även om den spydige Sanders tyckte att också dessa filmer låg under hans ära att uppträda i).

Brahm, bördig från Hamburg, växte upp i en teaterfamilj. Han startade karriären som skådespelare men så kom första världskriget emellan, där för övrigt Brahm erhöll järnkorset. Efter kriget öppnade han en teater i Berlin men än en gång skulle krig och djävulskap komma i vägen. Så när nazisterna kom till makten 1933 fick Brahm och frugan fly till Paris för att slutligen hamna i London. Han regidebuterade med en nyinspelning av DW Griffiths Broken blossoms (1937) och denna film tog så småningom Brahm till Hollywood. Höjdpunkterna i karriären är de redan nämnda noirrysarna Hämnaren och Mörkrets ängel men även Sin egen fånge (The locket, 1946) är gjord lite i samma stil. Senare blev det mest TV för hela slanten där Brahm regisserade ungefär 150 episoder till serier som Alfred Hitchcock presents och Twiligt zone.