Den franska förlagan till The triumph of love skrevs 1732 av Pierre de Marivaux. Nu har Clare Peploe, hustru till en av filmens producenter, den icke helt obekante Bernardo Bertolucci, och en av manusförfattarna bakom bland annat klassikern Zabriskie Point, skrivit manus tillsammans med just gubben sin till denna kostymkomedi i slottsmiljö. Detta sammantaget betyder att vi får se galanta damer med djupa dekolletage och enorma kjolar, samt män i åtsittande kalasbyxor och lustiga hattar.

Här är Mira Sorvino en prinsessa som, i ett väldigt långsökt försök till handling, besöker en konkurrent till tronen hon just ärvt. Eller nåt. Hon har som plan att överlämna tronen till denne, och faller givevis pladask för honom, liksom han för henne. Ibland klär hon ut sig till man, och som sådan faller även kvinnorna för henne. En rad ointressanta förvecklingar uppstår, och dessutom pratas det jävligt mycket om i stort sett ingenting. Vem ska tro på att välväxta Mira Sorvino skulle kunna tas för man? Man måste vara bra dum eller blind, eller bådadera, för att köpa det. Och hur trovärdig är annars duktige Ben Kingsley som filosof och förste älskare i alldeles för korta cykelbyxor?

Nä, den här filmen påminner mest om nån Jane Austen-produktion, dock helt i avsaknad av det mustiga spel och färgstarka manus som ofta präglat dessa - och andra, brittiska, kostymdramer - och vad gäller komedier i historisk miljö, är till exempel Shakespeare in love så oändligt mycket bättre. The triumph of love är ännu ett lågvattenmärke för Bertolucci, som inte gjort nåt riktigt vettigt på bra många år nu. Inte ens det faktum att David Gilmour från Pink Floyd (som gjorde en del av den sköna musiken till just Zabriskie Point) spelar gitarr i filmmusiken hjälper. Eller att Kingsley brister ut i "sång" i slutet av filmen.