The tramplers är ett ambitiöst försök att göra en spaghettiwestern efter amerikanskt mönster. Tyvärr är resultatet inte vidare lyckat, och detta är den sämre av de två filmer, båda med handlingen förlagd strax efter inbördeskriget, som producenten/regissören Albert Band (eg. Alfredo Antonini, 1924 - 2002, bosatt i Stockholm hela 1960-talet) gjorde under samma år. Den andra, mästerverket Helvetescommandos (The hellbenders), regisserades dock av genreveteranen Sergio Corbucci och han satt onekligen säkrare i regisadeln. På båda filmerna har Band hjälpt till med manus, och som i fallet med Helvetescommandos (som byggde på en story av Virgil C. Gerlach) har också The Tramplers en amerikansk litterär förlaga (jag tror författaren hette Sam Cook). Dessutom har filmerna det gemensamt att Hollywoodstjärnan Joseph Cotten (1905 - 1994) medverkar i en huvudroll. Även Cotten var mer inspirerad i Corbucci-rullen. Här ser han mer eller mindre frånvarande (drogad?) ut i vissa scener - särskilt mot slutet då han ger ett märkligt apatiskt intryck.

Man har slagit på stort och förutom Cotten medverkar Tarzan-stjärnan Gordon Scott; Robban Mitchums yngste son James (med lika slö blick som pappa) och Franco Nero som just slagit igenom som Django i Corbuccis film med samma namn (Nja...här har du nog blandat ihop kronologin, Red:s anm.). Fullt med statister och en uppsjö av råmande kossor men av någon anledning (förmodligen ekonomisk) är allt plåtat i Argentina. Tyvärr är slutresultatet en avslagen västern. Inte riktigt dålig men torr och tråkig och seg som en gammal Texasbiff. Cotten föreställer den elake Temple Cordeen som byggt upp staden Elk Crossing. Under inbördeskriget togs staden över av yankees, men Cordeen snodde tillbaks hålan tillsammans med släktingar och vänner. Cordeens äldste son - tuffingen Lon (Scott) - gillar inte farsans diktatoriska metoder och läget kompliceras då far och son blir antagonister. Cordeen har även en yngre son - veklingen Hoby (Mitchum) - men när denne dör i skottlossningen knäcks gubben och ger upp sina anspråk på Elk Crossing.

Trots att Cotten är ur form så agerar han bäst i filmen. Storvuxne Gordon Scott (1926 - 2007) är rejält träig, men räknas ändå till en av de bättre Tarzan-tolkarna (nåja, den rollen krävde väl mest en stark fysik). Scott hette egentligen något så festligt som Gordon Verschkul och var livvakt i Las Vegas innan han blev Tarzan på vita duken (den elfte i ordningen). Som en 60-talsupplaga av Arnold Schwarzenegger medverkade Scott i italienska "muskelmanfilmer" regisserade av kända namn som Sergio Corbucci, Riccardo Freda och Giorgio Ferroni. Scott gestaltade även Buffalo Bill i Mario Costas Den blodiga västern (Buffalo Bill, hero of the far west, 1964). Regissör Costa kallade sig "John Fordson" och filmen var lika dum som dess regissörspseudonym (Men Scott/Verschkul höll The tramplers som en av sina bästa filmer, Red:s anm.).

När det kommer till kritiken så anklagades The tramplers för att inte innehålla särskilt mycket handling, allt var bara en ursäkt för att visa obefogat skjutande. Istället är Bands film förvånansvärt väl sammanhållen och rätt fredlig för att vara en spaghettiwestern. Så jag undrar om vissa kritiker överhuvudtaget ser filmerna de recenserar? The tramplers är aldrig biovisad i Sverige och jag tror heller inte den funnits tillgänglig på video. Min sletna kopia är bandad från någon kabelkanal.

Fotnot. Mig veterligen har den bara gått på TCM, men finns att köpa från Amazon. Som skribenten framhåller är det en fridfull film, klassad PG-13 i USA. Men Texasbiff är fan aldrig seg...!?!