För ett 20-tal år sen gav en polare mig en kassett med en film vid namn The Toxic Avenger, Den Giftige Hämnaren. Det lät ju skoj, men tyvärr var den hårt klippt sa han, "men det är lugnt, för jag har den oklippta versionen också!" Denna hade han på ett annat band, förmodligen ett tredje eller fjärde generationens videoband. Kvaliteten var så dålig på denna den oklippta versionen att färgen försvann och det var svårt att se vad som försiggick. Detta löste han lika elegant som genialiskt: jag fick en förstahandskopia av den klippta filmen med de bortklippta scenerna infogade sist på bandet...ah, videons barndom! En tredje generationens Motorsågsmassakern oklippt, eller en orörd Mad Max (detta matinéäventyr totalförbjöds i Sverige...) - gärna textad på serbokroatiska (det de kallar serbiska idag...eller kroatiska) - det var grejor, det! Idag, 20 år senare, är det blaha-blaha. Nu räcker det inte med blood & guts, numera ska filmerna vara sadistiska, innehålla sexuellt våld och gärna utge sig för att vara "konst" (Subconscious cruelty, August Underground, Murder-set-pieces...). På nåt sätt är det inte lika skoj längre.

Men The Toxic Avenger var ett kärt återseende. Denna den första filmen i en serie som idag uppgår till fyra titlar var en ärligt gjord splatterkomedi, helt utan uppsåt och garanterat utan en aning om att denna skulle bli en av världens mest inkomstbringande filmer från ett oberoende bolag, Troma. Detta var på gott och ont då Troma härefter fastnade i facket "blodig splatterkomedi med mycket naket"- så pass att man glömde bort att Troma faktiskt existerat sen 1973, och att man tidigare både gjorde blodiga och våldsamma skräckfilmer (som Joel M. Reeds klassiska snarkfest Blood sucking freaks, 1976 - numera på DVD!) och banala sexkomedier (Waitress var dock rätt hyfsad) med en del naket. Efter The Toxic Avenger blev det mest en sorts film; banala och blodiga splatterkomedier med mycket naket. Och som man öste på; innan The Toxic Avenger hade man gjort tio filmer - efter denna har man producerat ett 60-tal filmer med en takt om tre om året, samt distribuerar man dessutom ytterligare ett hundratal bortglömda filmer - gärna "klassiska" skräckfilmer som Rana: The legend of Shadow Lake (1975), en grodmonsterfilm som man såg sig nödbedd att döpa om till Croaked: Frog monster from Hell, vilket hjälper föga då det är allas vår Bill Rebane som gjort den. Bill Rebane som gjorde Spindlarna (The giant spider invasion) samma år och Invasion from inner earth året innan, två filmer som allmänt anses som något av det sämsta som nånsin gjorts, Drömfångare inkluderat.

OK, Melvin Junko är Tromavilles hackkyckling #1, en närsynt tönt som framlever sina dagar på ett gym där han städar med sina äckliga moppar. Innegänget beslutar sig för att köra med honom rejält efter att han råkat doppa sin stinkande mopp i deras pool. Så en av de läckrare bimbona (bimbosarna?) får i uppdrag att förföra honom och lura upp honom till nästa våning där de andra väntar. Hon intalar honom att eftersom hon gillar rosa (hon har rosa bikini) vill hon att även han ska klä sig i rosa. Till och med Melvin reagerar när han får plagget i sin hand - en rosa ballerinadress med volanger och grejor. Men det löser bimbon (som tydligen inte är så blåst ändå) med att ta av BH:n framför näsan på Mel, och så var det bekymret ur världen. Väl där uppe tror Melvin att han kelar med fjällan i mörkret, medan han i själva verket gosar med ett stort, ludet får. Himla taskigt, Gänget, men håhåhååå som han sprang. Hoppade han inte rent av ut genom fönstret i pur skam? Där Tromavilles förmodligen enda firma för uppsamling av kemiskt och radioaktivt avfall just parkerat sin bil helt mot reglementet då chaufförerna bara måste dra på ett par rejäla fetingar innan de drar vidare. Transport av slikt avfall brukar vara strikt kontrollerat, men här kör man med öppna kort - och öppna tunnor! Ett tiotal plåtfat med sisådär en 200 liter grön, jäsande dynga vardera står helt öppet på flaket medan chaffisarna är på väg in i Buddhas universum medelst jazztobaken. Melvin hamnar i ett av dessa fat, och minsann om han inte, likt Spindelmannen, förvandlas till en stor, stark jävel med basröst, men som tyvärr ser ut som sju svåra år i ansiktet. Tänk dig en bakfyllepizza som nån lagt i ditt badkar som tack för senast, en "extra allt". Ungefär så ser Melvin ut i huvet.

Men, precis som Man-Thing och Träskmannen före honom, slåss nu Melvin - under det flotta namnet The Toxic Avenger - mot korrupta politiker, fjolliga gatuskurkar och elaka dvärginnor som bedriver trafficking i Tromaville (henne slängde han in i torktumlaren). Bäst är förstås den scen som klipptes bort i sin helhet (om jag minns korrekt) av stora delar av den "civiliserade världen" för 20 år sen - restaurangscenen. För det är här som Melvin, f'låt, The Toxic Avenger - eller Toxie - gör sin berömda milkshake...i käften på en rånare. Recept: man häller mjölk, glass, chokladsås och vispad grädde i truten på en styck skurk, toppa med körsbär. Så in med huvet under mixern och ner med omröraren i flabben och vispa så blodet skvätter. Färdigt! En annan bandit får sina händer friterade i kokande olja, medan den enarmade banditen bakas i pizzaugnen, 225 grader. Härpå följer en snygg, men ändock, rip-off på "blinde mannen"-scenen i Det våras för Frankenstein av Mel Brooks (som för övrigt liknar denna films ena regissör, Lloyd Kaufman, rejält - helst när de grimaserar). Här är det i stället Toxies nya tjej som är blind (ja vafan trodde du?) och råkar köra upp sin blindkäpp i skrevet på honom mer än en gång. Hon bjuder dessutom på en riktig Dagobert-macka, fast med skurpulver som krydda, innan hon bjuder på sig själv. Först lite romantik och amour, en kärleksmåltid smaksatt med Tomteskur - och sen är det bonka på för hela slanten! Efter tre varv i sänghalmen och det obligatoriska blosset blir det riktigt mysigt, och det hela utvecklas (?) nästan till en "tjejfilm", där våra nykära vänner lallar runt i New Jersey, som ju är ökänt för sina kemiska industrier som i många år spytt ut avfall, rök och elände. Dessutom bor väl Ernies farbror Sid här...?!?

Till pluskontot för The Toxic Avenger för vi då originaliteten och det genomärliga uppsåtet (till skillnad från uppföljarna och det mesta Troma kräkt upp sen dess) och det hejd- och smaklösa våldet där man inte drar sig ens för att visa en cyklande pojkes huvud mosas under ett hjul - gång efter annan och i slowmotion - och sen flabbar rått åt det. Dessutom är filmen ofta ganska rolig - och det är ingen barntillåten humor alla gånger - och dessutom bjuds vi på en hel del halvnakna flickor. På minuskontot sätter vi för det första det faktum att tjejerna bara var halvnakna, för det andra den alldeles vedervärdiga 80-talspopen som genomsyrar hela filmens 92 minuter, för det tredje att Toxie saknar mantel (alla riktiga hjältar bär mantel), samt avslutningsvis att den kanske inte känns lika fräsch idag som för 20 år sen. Och inte ens då var väl ordet "fräsch" det första man kom att tänka på. Här är han i alla fall, vare sig du vill det eller inte; The Toxic Avenger på oklippt, svensk DVD för första gången, och med lite bättre svensk översättning än brukligt när det gäller Film-Factory, det vill säga den är bara halvdålig. Men var fan är Marisa Tomei...?!?