Liz Saxon (Liz Renay, senare i godbitar som The nasty rabbit,1964, The hard road, 1970 och Mark of the astro-zombies, 2002) ser ut som Mary Poppins där hon promenerar ut ur Mann's Chinese Theater, den klassiska biografen på äckliga Hollywood Boulevard. Hemma väntar maken Joe, en skådis som fastnat i en dröm om att bli nåt stort inom filmen i Hollywood. Han hyser stort självförtroende och är så till den grad dedikerad att han bjuder in filmbolagsgubbar på lätt sleaziga partyn, där Joe självklart står för både booze och brudar.

Samtidigt tar den stackars Dennis (Atlas King från samme regissörs epos The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies, även den numera på DVD, minsann), som kan sägas i stället ha fastnat i en mardröm av hus, familj och räkningar, sin kärra och drar ut på highway 101 där han tar upp en liftare. Det skulle han inte ha gjort. Liftaren är ingen mindre än Mort "Mad Doc" Click, en dåre som tackar för sig med att drastiskt öka Dennis blyhalt i blodet. Mad Doc spelas för övrigt av mästerregissören själv, Cash Flagg, alias Ray Dennis Steckler (notera mellannamnet), den allt annat än framgångsrike 65-årige regissören, skådespelaren, manusförfattaren och fotografen (till bland annat The erotic adventures of Pinocchio från 1971, och på DVD i maj). Samtidigt rymmer Mad Docs brorsa tillsammans med två "kollegor" från Lustiga Huset, och de intar ett hus på vischan dit ett nygift par (där hustrun spelas av Carolyn Brandt, Stecklers dåvarande hustru) sökt sig i egenskap av husspekulanter. En i trion kapar snart makens huvud, men bara på skoj (det tyckte kanske inte han som blev ett huvud kortare...), medan makan strax utsätts för samma, något omilda, behandling, mer av praktiska skäl än för att det är roligt.

Mad Doc far in till Hollywood för att släppa loss lite. Han tager sig ett luder och de drar in på hennes rum, vilket han genast berömmer: "Trevligt ställe du har!" Varpå glädjeflickan, som inte är så värst glad, och som dessutom strax kommer att vara djävligt död, kontrar: "Ja, om man är en råtta!" Sen gör han processen kort med henne. Medan detta utspelas är trion på väg till den mötesplats alla ska ses vid, The Pleasant Inn, en vägkrog som Gud glömde och som råkar vara Joe Saxons stamlokus. Jepp, vår hjälte ska nu upp till bevis. Medan han sörplar på sitt morgonkaffe äntrar de tre gynnarna lokalen och ställer till med hallabaloo. Linda är den som regerar på stället, och hon är både vansinnigt sexig (spelad av Laura Benedict i sin bästa roll någonsin...sin enda roll någonsin, förresten) och kvick i både tanken och käften. Hon bjussar flott trissen i galenskap på råttgift i kaffet (som om inte amerikanskt kaffe smakar råttgift redan...) och uslingarna blir riktigt arga. Det är nu Agne ska skiljas från vetet, och Joe (spelad av Joseph Bardo, production coordinator på The erotic adventures of Pinocchio) visar direkt att han är en större hjälte i verkliga livet än på filmduken när han nitar några av rymlingarna (varav yxmördaren Gary spelas av Laura Benedicts make vid den här tiden, Gary Kent, och en annan av Herb Robins, mannen bakom suveräna The worm eaters, en av de finaste maskätarfilmer jag någonsin sett), som alla får bita i gräset. Så även Mad Doc, som är i antågande men som hinns upp av Titus Moedes MC-snut ute på samma torra kullar utanför Los Angeles som där han fjantade runt tillsammans med Vin Saxon (alias Ron Haydock) när de spelade superhjälteparet Rat Phink och Boo Boo i Rat Phink a Boo Boo året efter The thrill killers.

Filmen, som är Stecklers mest "normala", visar att han behärskar både thriller och skräck, men inte action eller manusförfattande. Eller skådespeleri, för den delen...men den råa naturalism med vilken han skildrar morden visar att han kunde blivit något annat än en kultfigur som mest gjort porrfilm de sista 20 åren, om han bara tagit sig i kragen lite - eller om The thrill killers fått lite bättre distribution. Att göra film kan vem som helst, att få den distribuerad mer än till hemtrakten är nånting helt annat i USA. En av de slemma filmmogulerna i filmens inledning spelas för övrigt av Arch Hall Sr, farsa till Arch Hall Jr. från filmer som Wild guitar (Stecklers regidebut, där Hall Sr. producerade och innehade en liten roll), Eegah (som Hall Sr. regisserade) och The sadist av James Landis, som även gjorde The nasty rabbit och en film som hette Rat Fink, den senare samma år som Stecklers Rat Phink a Boo Boo.

Musiken till The thrill killers är sån där soft cocktailjazz som man kan höra i skitfilmerna Ocean's eleven och Ocean's twelve, men avbryts emellanåt av en ödesmättad mistlur som faktiskt funkar som stämningsbyggare. The thrill killers är klart sevärd, och värd ett bättre öde än att vara en dyrgrip för samlare i alla de år den bara fanns som piratvideo.