Jag har ett minne av en semesterresa till Lissabon i min tidiga ungdom. En kväll tog mina föräldrar med mig på bio. Det givna valet för en 11-årig knatte var självklart E.T.. Men jag var inte riktigt nöjd ändå. Egentligen ville jag se den där ruskiga snörysaren vars affisch prydde biografens väggar. Faktum är att jag fortfarande rankar affischen för The Thing som en av de häftigaste någonsin. Den är klart mystisk och har det där lilla extra. Även själva filmen hör till det absolut bästa som skräckgenren har att erbjuda.

The Thing är baserad på John W. Campbells berättelse Who Goes There?, som filmades 1951 med titeln The Thing (From Another World). John Carpenters favoritregissör Howard Hawks fungerade som producent för projektet och lär ha inspirerat Carpenter till att göra sin egen version. Filmen utspelar sig på en amerikansk forskningsstation i Antarktis där tolv män fryser häcken av sig i kylan. En dag landar några vilt skjutande norrmän i en helikopter och forskarnas lugna tillvaro får ett abrupt slut. Det visar sig att norrmännen funnit en utomjordisk varelse som legat nedfrusen i isen i över 100.000 år. Och nu är den sugen på lite mänsklig kroppsvärme...

Kurt Russells roll som tuffingen MacReady är lik hans paradroll som Snake Plissken i Flykten från New York som han gjorde ett år innan. MacReady är väl något mer talför. Ett redigt skägg har han också. Russell är som vanligt en pålitlig skådespelare, utan att för den skull vara Oscarmaterial. Ett särskilt hedersomnämnande får karaktärsskådespelaren Keith David (som även kunde beskådas i Carpenters They Live) i rollen som Childs. Det är förresten bra skådespelarinsatser från samtliga aktörer. Noterbart är att det inte finns några kvinnor representerade i filmen vilket är ovanligt.

John Carpenter hade sin riktiga storhetstid från Alla helgons blodiga natt (1978) fram till The Thing (1982). Han kämpade tappert mot de stora Hollywoodbolagens strömlinjeformade filmer med lyckliga slut och gjorde flera klassiska skräckrullar. Nuförtiden lever Carpenter en tynande tillvaro som föredetting och verkar göra rena beställningsjobb utan engagemang. Carpenter i all ära, men egentligen är filmens störste hjälte Rob Bottin som endast var 23 år ung när filmen spelades in. Make up-geniet Bottin, som gjort häpnadväckande verk i bl a The Howling, är här i sitt absoluta esse. Om jag skulle introducera en oinvigd i splatterfilmens härliga värld skulle The Thing bli prioritet nr 1. Här finns inga trötta dataeffekter utan bara äkta latex och slem. Jag och mina polare satt bara och gapade första gången vi såg filmen.

I övrigt vinner The Thing på sin originella miljö - alienskräck i vinterlandskap. En annan viktig ingrediens är filmmusiken. Den här gången har Carpenter inte komponerat musiken själv utan har engagerat Ennio Morricone istället. Ett lustigt faktum är att synthtonerna låter väldigt mycket Carpenter ändå. På tal om detta gläds jag verkligen åt att musiken liksom släpar fram i filmen utan att göra några särskilda ryck vid skräckscenerna. Spänningen ökar utan musik i bakgrunden istället för om några stråkar ligger och lurar. På så sätt förvarnas inte publiken om att något ska hända. Detta gäller inte alla filmer men här fungerar det ypperligt.

Sammanfattningsvis är The Thing allt du kan önska dig av en skräckfilm: Spännande, ryslig, äcklig samt inte minst överraskande. I en intervju för några år sedan med den engelska filmtidningen Total Film sade Carpenter: "- ni kommer aldrig att se något liknande".