Till en början verkar det vara tredje gången gillt för Spielberg och Hanks. Hela förutsättningen finns där; mild systemkritik mot amerikanska visumregler (post-9/11-kritik, kanske?), en sorglig Balkan-bakgrund, en udda rollkaraktär, roliga sidekicks, en ond nemesis och en femme light, förvecklingar på makronivå och ett imponerande kulissbygge.

Tom Hanks spelar Viktor, mannen från ett fiktivt land i Balkan-regionen som, precis då han landar på John F. Kennedy Airport i New York, kastas in i ett brutalt inbördeskrig, med resulatet att den internationella nationserkännelsen dragits tillbaka - och att Viktor nu är persona non grata. Inte bara i USA, utan i hela världen - eftersom hans nation tekniskt sett inte finns längre, finns heller inte han, och kan inte tillåtas inträde i USA.

Anslaget väcker sympati, och visst är det underhållande att se Viktors uppfinningsrikedom i det att han nu mer eller mindre tvingas leva sitt liv i den terminal dit han anlänt, och där han stegvis blir ett naturligt inslag bland all personal, flygplansbesättningar och resande. I Stanley Tuccis lätt irriterade flygplatschef finner vi stort skådespeleri, möjligen större än Hanks eget. Han fullkomligt dryper av ondskefullt tjänstemannabeteende, och man kan inte göra annat än kapitulera för hans oförnekbara charm och utstrålning. Och i Chi McBrides och Diego Lunas finstämda birollsfigurer finns vänskapen och det sociala nätverk som Hanks Viktor behöver för att överleva emotionellt. Catherine Zeta-Jones levererar ett originellt kvinnoporträtt i sin flygvärdinna som bryter mot den stereotypiska kvinnorollstrenden som börjat manifestera sig i det romantiska komediträsket på senare år, och som inte nödvändigtvis bäddar för ett hunky dory-slut.

Men medan Hanks rollprestation är av sedvanlig hög kaliber, ställer jag mig väldigt undrande till den allmänna karaktärsutformningen: i Spielbergs tappning blir Hanks rollfigur endast en pastisch på "alla utlänningar". Viktor framställs som överdrivet trögtänkt; han måste ju verkligen skratta åt allting på ett alldeles fröjdeligt vis och ha ett visst burleskt manér. Och det är just detta som drar ner betyget - hade Spielberg inte hängett sig åt ett så grovt klyscherande med nationalitetstribut så hade The Terminal rent av fått en stark fyra. Nu blir det inte bättre än att filmen parkerar sig i gränslandet mellan trean och fyran.