IMPORTFILM

Innan Italiens nuvarande premiärminister Silvio Berlusconi blev halvfascistisk politiker, nöjde han sig med att äga några dagstidningar, TV- och radiokanaler, ett fotbollslag (Milan) och ett byggföretag. Hans TV-produktionsbolag Reteitalia bad i slutet av 1980-talet Lucio Fulci (1927-96) göra två långfilmer för någon av hans TV-kanaler, och resultatet blev The house of clocks och The sweet house of horrors. Tydligen ingick de också i en serie för amerikansk kabel-TV, House of doom, tillsammans med Umberto Lenzis House of lost souls och House of witchcraft.

The sweet house of horrors är en märklig liten sak. En man bryter sig in i ett större hus och blir överraskad av det äkta paret när de kommer hem på kvällen. Strid utbryter, och den slutar med att han slår ihjäl bägge två i en ganska blodig och våldsam scen. Hustrun slår han till exempel ihjäl med ett tungt metallföremål som han krossar hennes ansikte med, och detta i, som vanligt när det gäller Fulci, tydliga närbilder. Att filmen skulle visas på TV hindrade inte Fulci från att fläska på rätt bra med grisiga och utstuderat sadistiska effekter.

Paret efterlämnar två småbarn, Marco och Sara, som nu tas om hand av barnens moster, Marcia, och hennes man, Carlo. Snart börjar Marcia höra röster inne i huset. Uppe på vinden står en massa leksaker som ser nyss använda ut, och det hänger dockor i taket. Samtidigt hemsöks barnen av två eldslågor som guidar dem genom huset till sina föräldrar, fast numera i form av levande döda. Dessa lovar att de aldrig mera ska lämna barnen, som blir till sig av glädje. Och nu börjar de skratta som tokiga, vilket de sen gör resten av filmen. Vad som än händer - eller inte händer - asgarvar de, och det på de mest onaturliga vis. Samtidigt pratar de med sina döda föräldrar, som ingen annan kan se.

Övertygade om att barnen blivit knäppa, beslutar sig Carlo och Marcia för att flytta, men nån mystisk kraft stoppar bilen de färdas i, samtidigt som tjock dimma breder ut sig framför dem. Så de får vackert stanna kvar, men försöker så småningom sälja huset i stället. Barnens föräldrar gör vad de kan för att stoppa detta, och de ställer till med flera olyckor för mäklaren. Och barnen - de skrattar och skrattar. Vi förstår också rätt snart vem som var mördaren, nämligen trädgårdsmästaren i huset, Guido, och även han börjar bete sig besynnerligt, nånting som slutar med att han springer rakt ut framför en buss och omkommer.

Historien som sådan (av paret Mannini/Battaglini, som tillsammans också skrev manus till Phantom of death av Ruggero Deodato, plus att Vincenzo Mannini varit med och skrivit manus till famösa filmer som The house on the edge of the park, Besatt, Murder rock och New York ripper) kunde säkert blivit något, men i Fulcis händer blev den en smärre katastrof. Filmen spretar åt alla håll, och pendlar mellan blodig rysare, spökhistoria, töntig komedi och nån sorts sagoberättande med övernaturliga inslag, och när man inte kan bestämma sig riktigt för vilken riktning en film ska ta, slutar det oftast som med The sweet house of horrors - i en enda osalig, inkonsekvent röra, där skådespelarna - främst barnen - lämnar mycket övrigt att önska. Bara Lino Salemme som Guido är bra, men så hade han också tidigare erfarenhet från flera av Lamberto Bavas filmer, som Demons och Photos of Joy. Han skulle för övrigt återvända till Fulci och hans Demonia (1990), trots sin egen utsago om hur illa Fulci behandlade skådespelarna under inspelningen. Dessutom gick han visst och småknaprade på en lök hela tiden...

I övriga roller märks Jean-Christophe Brétigniere som några år tidigare var med i Bruno Matteis klassiska kalkonrulle, Rats - nights of terror. Den jobbiga flickan som spelar Sara, Ilary Blasi (f. 1981), är idag en riktigt, riktigt grann gräbba, och är förlovad med Francesco Totti i fotbollsklubben Milan. Och därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten.