Någonting står inte rätt till i Stepford. Alla männen går klädda i chinos och trista skjortor, spelar golf hela dagarna och samlas på herrklubben om kvällarna för några partier TV-spel. Deras fruar bakar kakor för hela regementen och sköter om hela hemmet med ett rejält TV Shop-leende på läpparna. När makarna kommer hem får de en rejäl holmgång i sängen med orgasmskrik som nästan enbart kan höras av stadens hundar. Efter sexet slipper makarna det onödiga myset, utan får sig genast frukost serverad på sängen. Nej, det är inte Mats Drougge och hans Slitz-redaktion som köpt in sig på en amerikansk förort. Det är en nyinspelning av Ira Levins klassiska roman från 1972, som fick sin första filmversion redan 1975 i regi av britten Bryan Forbes. Denna gång är det Frank Oz som tagit hand om registolen (senast ansvarig för Marlon Brandos sista film, The Score, men har tidigare även gjort Rivierans guldgossar och Little shop of horrors, annars är han mest känd för rösten till Yoda).

Tänkvärt med Stepford-scenariot är självfallet könsrollsdiskursen. Den så kallade idyll som uppstår i Stepford, vars hemlighet jag inte till fullo vill yppa här, är helt och hållet de misogyna männens stora önskedröm. Men mest intressant är den i samband med ett familjeideal som skapades allrådande i efterkrigstidens USA. Där den arbetande mannen skulle komma hem till ett välskött hem, där hemmafrun slavat hela dagen för att slutligen servera en välsmakande middag till maken och de två äppelkindade barnen. Självfallet gynnade detta konsumismen och bakom idealen, frekvent serverade genom alla TV-apparater och livsstilstidningar, låg ett antal större företag, t ex General Electric, Colgate och Disney. På senare år har denna kommers belysts på intressanta vis dels i Robert Redfords Quiz Show och Todd Haynes Far from heaven.

Frank Oz gör dock, till skillnad från Bryan Forbes, ingen krypande thriller på ämnet. Hans ton är betydligt mer satirfull, vilket med materialet ifråga inte är helt malplacerat. Nicole Kidman spelar TV-producenten Joanna Eberhard (tidigare var hon enbart fotograf) som efter ett misslyckande med sin senaste dokusåpa, får sparken och tvingas komma underfund med vad hon ska göra i framtiden. Hennes man Walter (Matthew Broderick) begär avsked från samma TV-bolag och tar beslutet att familjen (inklusive de två barnen Peter och Kimberly) ska flytta till Connecticut-förorten Stepford. Där ska de äktenskapliga problemen lösas. De hälsas välkomna av piffiga Claire Wellington (Glenn Close), som visar dem runt i sitt nya lyxhus komplett med röststyrt larm och gläfsande hundrobot.

Det dröjer inte länge innan Joanna anar oråd. Alla kvinnor i staden bär likadana klänningar och verkar enbart existera för att passa upp på sina män, som utseendemässigt har ett genomsnitt på Bill Gates. Kvinnornas snitt ligger väl snarare på Victoria Silvstedt. De enda som verkar sticka ut är författarinnan Bobbie (Bette Midler), som besvarar sin makes begär om kakbak med att han själv kan ta hand om det, och det nyanlända gay-paret Roger och Jerry. Joanna finner mest tillit i Bobbie och Roger (Roger Bart). Tillsammans hånar de stadens stereotyper, men inser snart att det är något mer som ligger bakom invånarnas beteenden.

Att det är en battle of the sexes som är grunden för Stepford Wives blir åskådaren påmind om redan i Joannas dokusåpspresentation i inledningen. Men därutöver blir inte kampen vidare utförligt skildrad. Problemet är inte någon avsaknad av en verklig kontext, nej, storföretagens programmering av sina konsumenter existerar fortfarande i stor skala. Snarare lyckas inte Oz skapa något vidare samband i sin samtidssatir. Kanske man borde ha förstått redan i förtexterna som ackompanjeras av reklamfilmer från 50-talet. Det enda jag hittar är just de inledande skräckexemplen på dokusåpor, som i sin tur ska visa oss vilka könsstereotyper som matas till oss dagligen. Men i Stepford spretar sedan satiren åt olika håll. Inget är riktigt förargande. Ungefär som en ståuppkomiker på Letterman som måste hålla sig inom de tillåtna ramarna. Dessutom blir balansgången mellan satiren och konspirationsdramatiken alltför svår för Oz i slutändan. Utöver några få komiska scener, specifikt med one-liners levererade av Bette Midler och Roger Bart, blir det aldrig särskilt skoj och när Frank Oz vill skifta över till thrillergenren blir det heller aldrig särskilt spännande.

När jag går ut ur bion börjar jag fundera på vilka vägar den här filmatiseringen hade tagit om exempelvis Neil LaBute eller John Waters fått äran. Kanske det hade kunnat kvarstå som en satir med men betydligt mer punch. För när jag står där i foajén och tittar upp på affischerna för Helens små underverk eller Mean Girls, så står det klart att den reella kritiken av idealen är välbehövlig. Stepford-fruarna finns överallt.