Lagom excentriska medelklassfamiljer på ruinens brant kommer i alla färger och former i dessa tider (på film då alltså, jag vet inte hur det är ställt i verkligheten), och familjen Berkman i The Squid and the Whale profilerar sig knappast som varken den mest eller minst dysfunktionella av dem alla. De befinner sig långt ifrån pedofiler, barnmisshandlare och krokodildräktsbärande konståkerskor, och nöjer sig snarare med att skrika, gapa, knulla runt och kleta säd på biblioteksböcker. Inte så värst långt ifrån din egen familj med andra ord. Berättelsen om denna Brooklyn-familjs väg till sammanbrott tar sin början då den en gång välrenommerade författaren, tillika familjens självutnämnda överhuvud, Bernard, får se sig karriärmässigt omsprungen av sin fru Joan som lyckats sammanställa sin egen bok och få den publicerad. Bernard, som numera arbetar som lärare på ett lokalt universitet, börjar själv få svårt att leva på minnen från fornstora dagar, och blir alltmer bitter. När Joan dessutom inleder en romans med familjens tennistränare är katastrofen ett faktum.

Mitt i allt detta befinner sig de två sönerna Walt och Frank, vilka inte får det lätt då lojaliteten till föräldrarna sätts på prov. Noah Baumbach, som står för både regin och (det Oscar-belönade) manuset har baserat The Squid and the Whale på sin egen barndom, men undviker smidigt alla former av självterapeutiskt navelskåderi och skapar istället en film som känns äkta och personlig, samtidigt som den kan skapa igenkänning och förståelse hos de flesta betraktare. Det är lätt att dra paralleller till Wes Anderson i allmänhet och The Royal Tenenbaums i synnerhet. Tematiken kring tennisspelande ynglingar som apatiskt hör sin far droppa cyniska one-liners samtidigt som de, ackompanjerade av Lou Reed och Roger Waters, tvingas välja sida i en familj på ruinens brant brukar väl bana väg för sådana liknelser antar jag. Samtidigt som det i efterhand inte känns särskilt överraskande att Anderson producerat filmen är jämförelser med The Royal Tenenbaums i stort sett onödiga. The Squid and the Whale är nämligen Noah Baumbachs film, och den står på egna ben både visuellt och berättarmässigt. Dessutom har den inte Bill Murray i huvudrollen (trots att det från början var tänkt så). Istället spelas den typiska Murray-karaktären Bernard Berkman av en helt enastående Jeff Daniels, som fick chansen att värma upp i rollen som tveksam familjefader redan i fjolårets aningen bortglömda Imaginary heroes. Daniels lyckas måla ett mångfacetterat porträtt av Bernard som Berkman-familjens vacklande patriark, en man som bakom sin enormt självupptagna och domderande fasad långsamt börjar inse sitt nederlag.

Samtidigt som The Squid and the Whale kretsar kring något så tragiskt som en familjs sönderfall håller den sig ständigt på betryggande avstånd från påklistrad sentimentalitet, och lyckas konstant vara ungefär så långt ifrån ömsint man kan komma utan att bli cynisk. Filmens drivkraft är istället den kolsvarta humorn som ständigt gör sig påmind, främst via Bernard Berkman som verkar sitta på ett aldrig sinande förråd av semi-tragiska kommentarer och torra elitistiska betraktelser. The Squid and the Whale lyckas alltså vara rolig utan att vara en komedi - och bör därmed klassas som raka motsatsen till en Anderson-film. Trots den osentimentala fasaden är Baumbachs film tack vare det stundvis dokumentära bildspråket och de strålande skådespelarprestationerna (William Baldwin inkluderad!) rörande på ett mer jordnära plan. Lägg därtill solid regi, briljant manus och en genomgående känsla av lättsamt svårmod, så har du en på gränsen till fullbordad film.