Simpsons har hängt med riktigt länge nu. Redan 1989 dök det första avsnittet upp, och sedan dess har det bara rullat på. I Sverige var det nystartade Tv 3 som 1990 introducerade serien, till en början dubbad till svenska, men detta omak fick man snabbt sluta med. Det är smått fascinerande att serien fortfarande drar tittare. När det mer råa South Park kom så trodde åtminstone jag själv att intresset för Simpsons saktliga skulle avta. Simpsons tycks istället ha kommit att blivit en nödvändig del av vardagen. Att till middagen se på Simpsons är för många lika självklart som kvällsnyheterna är för andra.

I Simpsons lever de numera i takt med oss övriga dödliga, då miljöförstörningen i Springfield har kommit högst upp på agendan. Lake Springfield är nu så nersmutsad, att det liksom inte fungerar längre att dumpa avfall från kärnkraftverket där. Bart ser i Flanders vad han inte ser i i Homer; en älskvärd och omtänksam fadersgestalt. Konstigt vore annars då Homer hyser all sin omtanke till en gris som han just adopterad. Avföringen från Homers nya älskling låter han förvara i en silo på bakgården, vilket han stolt upplyser Marge. När det så är dags att tömma silon så dumpas alltsammans i… just det – Lake Springfield. Det är droppen som får allt att rinna över, miljökatastrofen är ett faktum. På TV förkunnas det att Springfield, på uppdrag av president Arnold Schwarzenegger, blivit satt i karantän med hjälp av en stor ostkupa. Den skyldige hängs ut, och hela familjen Simpsons tvingas fly undan lynchning. Några snedsteg senare och en ondsint Arnold leder det ena till det andra, och i slutändan är det upp till Homer att både vinna tillbaka sin familj och rädda Springfield från undergången.

Simpsons – The movie är precis vad vi förväntade oss. Detta upplevs nog mest påtagligt som ett problem för oss som sett merparten av de 400 tv-avsnitten som gjorts. Vi har snart sett alla tänkbara varianter. Kännetecknen är smarta populärkulturella referenser, ett garv här och där och en känsla av en jämn och hög kvalité avsnitt efter avsnitt. Skillnaden finns tyvärr inte där i filmen, det är ”bara” ett extra långt tv-avsnitt - därmed inte sagt att det är dåligt. Filmen är varken bättre eller sämre än vilket annat avsnitt som helst. I min värld är detta problemet med filmen. Ska det upp på stor duk, så ska det banne mig till något extra. Som en smart blinkning i filmens inledning ställer Homer vid visningen av biofilmen Itchy and Scratchy frågan hur folk kan vara så dumma att betala för något som kan ses gratis på tv.

Det finns ett avsnitt i tv-serien där Homer i ett Halloween-special (ni vet då det visas tre olika korta historier med skräcktema) hamnar i en annan dimension. I ett Tron-liknande landskap tvingas Homer fly från ett svart hål, samtidigt som Chief Wiggum och Timothy Lovejoy i bästa Polstergeist-anda försöker få honom tillbaka från ”andra sidan”. Homer trillar igenom hålet och ramlar rakt ner i en container – in i den riktiga otecknade världen. I 10 sekunder får vi se den tecknade Homer knalla omkring på stan och insupa omgivningen till undrande blickar. DET är vad jag kallar filmmaterial. Tänk om man tagit den storyn och spunnit vidare på det till en film istället. Även om det antagligen hade blivit en Roger Rabbit-ripoff och totalt fiasko, så hade filmen åtminstone inte känts som ett extra långt tv-avsnitt. Kanske något för nästa Simpsons-film?