Nick Wells är en av de bästa tjuvarna i rövarbranschen, han är metodisk, snabb, diskret och åker aldrig fast. På ”fritiden” driver han en hipp jazzclub i Montreal, där han bor. Han är kompanjon med en viss Max som även är hans uppdragsgivare. Efter att Nick kommit tillbaka från en stöt i USA ger Max honom ett erbjudande han har svårt att motstå. Fyra miljoner för en fransk nationalskatt, en kunglig spira. Enda haken, han måste jobba med en okänd partner och bytet finns i Montreals tullhus. Nick jobbar nämligen aldrig på hemmaplan. Men Max försäkrar honom om att detta inte är farligt och att Nick kan leva gott för resten av sitt liv efter denna Sista Kupp. Den okända partnern är Jack, tillsynes en förståndshandikappad man som samhället gett en chans men under ytan en slug brottsling som har nästlat sig in i tullhuset, där han jobbar som städare, via sitt fingerade handikapp. Jack är nyckeln till hela kuppen, en nyckel som lätt kan brytas.

Egentligen är det konstigt att jag har gett denna film en trea. Det är ju Brando, De Niro och Edward Norton i samma film (som en välkänd kritiker yttrade: ”Gud, kungen och kronprinsen”). Men det betyder inte att filmen är ett mästerverk, snarare tvärtom. Det är en klichéefylld historia med figurer direkt hämtade ur schablonarken. Ta till exempel Nick, De Niros rollfigur, en som vanligt glorifierande bild av en sorts gentlemannatjuv som aldrig kan finnas i verkligheten, likaså Brando. Den enda överraskningen, karaktärsmässigt sett, är Nortons Jack. Han är en väl beskriven och spännande figur, Norton spelar också utvecklingsstörd på ett mycket övertygande sätt. Han är absolut en av mina favoritskådespelare, kapabel att spela det mesta och utan att fastna i ett visst fack som De Niro lätt kan göra.

Filmen börjar segt och traditionellt med att man får se huvudpersonen ”in action” med en komplicerad kupp och fortsätter likadant. Det är inte förens mot slutet som The Score tar sig och då blir det infernaliskt spännande, svettigt och tätt. Det är nog slutet som bär upp hela filmen och gör att betyget blir en trea. Men även detta är smått förutsägbart. En annan sak är att kuppen i filmen är allt för komplicerad vilket gör den helt overklig, det lutar till slut mest åt Jönssonligan för vuxna. Jag tycker mig flera gånger ha sett filmen väldigt många andra gånger, med andra skådespelare dock.

På tal om skådespelare tycker jag nästan att det är sorgligt att se De Niro numera. Det var flera år när han bara gjorde mästerverk. Vilka minns inte Deer Hunter och King of Comdedy? Idag har han mest gjort skit, sålt ut sig till B-rullar som Men of Honour. Det är synd för De Niro har vart en av Hollywoods bästa talanger. Men för att återvända till recensionsobjektet; se den gärna på bio, den är riktigt spännande. Men man kan lika gärna vänta till videopremiären.