Michael Gondrys visuella drömexperiment fortsätter. Sist gav han oss tillsammans med erkända manusförfattaren Charlie Kaufman hyllade Eternal sunshine of the spotless mind. Nu står Gondry helt på egna ben. Hans nya The science of sleep har han både skrivit själv och regisserat. Filmen är på ytan en relativt enkel kärleksförklaring som arbetar sig fram med annorlunda medel som självklart är signerat Gondrys absurda förmåga att leka med mediet. Hans försök att förstå sig på våra innersta tankar känns stundtals smått naiva men genomgående bedårande vackra. Han driver med människan, tar ner henne på jorden (om man nu kan kalla hans visuella värld för ”jorden”) och visar på kärlekens komplexa men samtidigt barnsligt enkla värld. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna, men det är väl också där syftet ligger. Filmen växlar ständigt mellan vad som händer i huvudkaraktärens huvud kontra verkligheten. Ibland är det så svårt att urskilja vad som är vad att termen verklighet sätts på sin spets. Dock känns det ibland ytligt, substansen är enkel och han lyckas inte riktigt hitta något bett i kärlekshistorien som såklart ligger till grund för hela filmen.

Kärleken, den om Stéphane och Stéphanie. På pappret kan de tyckas vara gjorda för varandra. ”Verkligheten” är såklart annorlunda. Stéphane flyttar hem till sitt barndomshem i Paris för att börja sitt tråkiga jobb på en kalenderfabrik. Mittemot honom och hans mor bor två tjejer varav den ene är Stéphanie. Stéphane och Stéphanie börjar så sakteliga bli vänner, en vänskap som Stéphane långsamt utvecklar till en desperat kärlek. Intresset från den känslomässigt osäkra Stéphanie är inte lika högt som hos den dagdrömmande och infernaliskt barnsliga Stéphane.

Filmens spirituella och visuella lekfullhet är något som sällan skådas på bioduken. Man har inte tråkigt en sekund och skulle man bortse från vad alla bildlösningarna ville säga oss hade man klassat detta som ett mästerverk. Ibland är det så bildligt genialiskt att barnet i en bara vill börja leka med lego och tänka på vad man skall bli när man blir stor. Det drömska mellanpartiet mellan barndom och vuxenhet, här gestaltat genom något av ett förvuxet barn. Vi ser vad han ser och vi lever hans liv. Vi förstår att det inte är lätt för Stéphane. Hans mor förklarar att han ända sen han var sex har haft svårt att skilja på dröm och verklighet… han är nu runt trettio. Drömmen blir hans verklighet och hans omgivning blir hans flykt från drömmen, hans verklighet, om ni hänger med. Egentligen kanske det inte är så krångligt men variationen och detaljrikedomen skapar en känsla av känslomässig vilsenhet och ett flöde av idéer. Stéphanie inspirerar och utmanar honom. Likt ett barn går han igång på hennes likartade idéer. Även fast hennes personlighet är långt från problemfri får hon gestalta hur de vuxna tänker om barnets impulser.

The science of sleep värmer, den inspirerar och den är sannerligen rolig. Dock bleknar den i jämförelse med vad Gondry tidigare gjort, det är förvisso tydligt att han skrivit manus själv. Att väga upp Kaufmans briljans är inte lätt. Hade han fokuserat filmen än mer på djupet i Stéphanes karaktär och inte bara hans visuella upplevelser hade den kunnat bli makalöst bra. Nu blir filmen mer som ett nöje för stunden än något du bär med dig.