IMPORTFILM

När Eric Idle från Monty Pythons Flygande Cirkus i mitten av 1970-talet hade en egen TV-serie, The Rutland weekend TV, skrev Neil Innes (från skämtarbandet Bonzo Dog Doo Dah Band) en eller två låtar per avsnitt åt serien. En av dessa låtar påminde Eric Idle om The Beatles så mycket att det direkt föddes en idé i hans begåvade huvud: varför inte göra en "mock documentary" (fejkad dokumentär) om The Beatles, med helt nya låtar i deras omisskännliga stil?

Tja, varför inte? Och vips begåvades vi med världens första mockumentary, och alla som sett klassikern This is Spinal Tap (1984) eller det uppmärksammade programmet i fjor som påstod att fotbolls-VM i Sverige 1958 var en bluff (tro mig, många fler TV-recensenter än de som öppet erkände gick på bluffen…), eller kanske Peter Jacksons Forgotten Silver från 1995, också den TV-visad i fjor, vet vad jag pratar om. En drift med TV-dokumentärens formspråk, hyllningsintervjuerna från kollegor, tillbakablickarna på de inblandades barndom och så vidare.

När Eric Idle inbjöds att medverka i amerikanska humorprogrammet Saturday night live i oktober 1976, visade han en sketch han gjort där han och tre till lekte Beatles…f’låt, Rutles, och producenterna slog till direkt. Publikreaktionen blev enorm, och när Idle avslöjade att han hade planer på att göra en film på samma tema, fick han på stående fot ett erbjudande att göra denna för amerikanska NBC i stället, då han skulle få större budget än med BBC. Idle accepterade, och han skred raskt till verket. Innes kontaktades för att skriva ett drygt dussin Beatlespastischer, och Beatlen George Harrison blev tidigt involverad i projektet (han fick också en mindre roll som TV-intervjuare i filmen).

Hela The Beatles karriär parodieras här kärleksfullt, från de första konserterna på "Der Rat Club" och på Cavern i Liverpool, till den allra sista konserten på taket till studion i London 1969. Eric Idle innehar flera roller, precis som i Monty Python, och givetvis har han även rollen som programledaren, den roll han nästan alltid hade i Monty Python också, som vanligt iförd kort peruk (han var väldigt långhårig på 70-talet). Flera av de reguljära medarbetarna på Saturday Night Live vid den här tiden medverkar i mindre roller: John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray och Gilda Radner, samt även Mick och Bianca Jagger, Ron Wood, Paul Simon och Michael Palin, minsann.

Vi får följa The Rutles i studion för första gången 1962, vi ser dem i filmen A hard day’s rut 1964 och under den ökända konserten på Shea (här omdöpt till Che) Stadium i Chicago 1965, när de inte kunde höra sig själva spela på grund av alla skrikande tonårstjejer. Via succén med Sgt. Rotter’s Darts Club Band tas vi vidare till fiaskot A tragical history tour, samt tar vi del av deras deklaration att de nu är "bigger than God", men egentligen menade de "Rod", alltså Rod Stewart (som var okänd på den tiden…).

De erkänner att de vid några tillfällen druckit te, varpå polisen gör ständiga räder hos dem, och Ron Nasty (Neil Innes själv i sin hejdlösa och pricksäkra drift med John Lennon) på Galleri Pretentiös träffar sin nya flickvän och blivande hustru, tyska konstnärinnan och dominatrixen Chastity i full nazi-uniform, presenterad som "dottern till den som uppfann andra världskriget". Likaså tröstats de av gurun Arthur Sultan när de nås av det tragiska beskedet att deras manager, den enbente Leggy Mountbatten, åkt till Australien och accepterat en lärartjänst.

Och så håller det på i 73 minuter, vilket är tio minuter längre än den engelska TV-version som TV-visades i Sverige för ett drygt 20-tal år sen. Filmen är alltså gjord för TV, och finns nu att tillgå på engelskimporterad DVD. Gillar du The Beatles, Monty Python och/eller This is Spinal Tap, ska du givetvis skaffa denna DVD.