Detta är regissören Wes Andersons tredje film, men det är den första som når Sverige. De två andra har uppnått kultstatus i hemlandet. Det är säkert förklaringen till att Mr. Anderson har lyckats skrapa ihop den mest intressanta rollistan i år. Eller vad sägs om Angelica Huston, Gene Hackman, Gwyneth Paltrow, Ben Stiller, Bill Murray och Danny Glover i samma film?

Filmens historia är förlagd till New York och det är svårt att tänka sig en annan kuliss. Runt omkring familjen Tennenbaum skymtar allt från tegelklädda sekelskifteshus och skyskrapor, till lyxhotell och risiga bostadsområden. Människorna verkar också vara sprungna ur en salig mix av olika kulturer och religioner. Namnet Tenenbaum antyder en judisk härkomst, men fadern är osäker på om barnen är uppfostrade till katoliker eller kanske något helt tredje. Royal Tenenbaum (Gene Hackman) lämnar familjen i ett tidigt skede, och överlåter deras uppfostran på Etheline Tenenbaum (Angelica Huston). Ett uppdrag hon anammar med hull och hår. De tre barnen Tenenbaums (Gwyneth Paltrow, Ben Stiller och Luke Wilson) uppfostras till små genier på vart sitt område.

Åren går och ingen av dem lyckas förvalta sin tidiga genialitet särskilt väl. Olika omständigheter gör att barnen Tenenbaum återvänder till moderns omhuldande famn och det stora huset som Royal köpte när familjen fortfarande var komplett. När även Royal vill flytta in igen, utbryter ett smärre kaos. Relationer ska dammas av, undanstoppade känslor pockar på uppmärksamhet och förvecklingarna är ett faktum.

Det är ganska roligt. Manuset, skrivet av Wes Anderson och Owen Wilson (som också spelar rollen som den tablettknaprande cowboykillen Eli Cash), är stramt och välskrivet, kostymerna och kulisserna är perfekta och rollbesättningen suverän. Äntligen får Angelica Huston så mycket plats som hon förtjänar. Det fullkomligt strålar om henne. Hon stjäl de scener hon är med i, trots att hennes rollfigur är relativt lågmäld och fåordig. Det är bara att hoppas att de stora Hollywoodregissörerna ser filmen. Mer Huston på filmduken!

Det är också befriande att se Gene Hackman i en helt ny roll. Få andra har haft så många uniformroller och det kan vara ganska tröttsamt att se honom spela polis, militär eller kostymklädd skurk ännu en gång. Han bär visserligen också uniform i The Royal Tenenbaums, men den är avsevärt annorlunda. Royal är en misslyckad advokat, som har bott de senaste tjugotvå åren på hotell. Han har varit en ytterst frånvarande far och när han försöker gottgöra sina barn och sin hustru, blir han knappast mottagen med öppna armar. Royal är dock en man med en enorm portion självförtroende och han låter sig inte slås ut så lätt. Hackman är överraskande kul. Han tar ut svängarna och verkar stormtrivas i denna nya roll som komiker. Särskilt bra är scenerna med Huston, där det verkar spraka mellan de båda skådespelarna.

Gwyneth, Stiller och Wilson gör också bra insatser som de tre misslyckade underbarnen. Gwyneth har svårt att blåsa liv i sin rollfigur, Margot, trots att hon nog gör så gott hon kan. Att spela kroniskt deprimerad författare med skrivkramp och samtidigt göra det roligt kan inte vara helt lätt. Luke Wilson är ett nytt ansikte för mig, men jag är säker på att vi snart kommer att se honom på filmduken igen.

Bihistorien med den färgblinde dyslektikerpojken och Bill Murray som bedragen professor, känns mindre relevant och inte speciellt rolig. Över hela filmen vilar också en slags distans till den historia som berättas och det är lite svårt att smälta hoppen mellan renodlad komedi och allvarligt relationsdrama. Det är tydligt att Anderson är rädd för att hamna i ett fack och han gör allt för att inte luta sig mot en känd genre. Det resulterar i en korsning mellan buskiskomik á la Den där Mary, neuroser signerade Woody Allen och familjeklaustrofobi som i American Beauty. Det gör också att det blir svårt att ta historien om The Royal Tenenbaums som något annat än en kul berättelse om en tokrolig familj. Jag är inte säker på att det är Andersons intention.

Säkert är dock att Wes Anderson och hans medarbetare har hittat sitt eget uttryck och formspråk. Allt är genomtänkt in till sista detalj. Det känns nytt och retro på samma gång. Filmen är full av smarta repliker som tål att upprepas, kul detaljer för den uppmärksamme och Anderson kommer säkert att hitta en trogen publik också i Sverige. Förhoppningsvis kommer han också att mogna som regissör och i framtiden vågar han kanske ta steget fullt ut och berätta en historia som verkligen berör.