Jag rekommenderar att ni läser min recension av originalet innan ni läser denna.

På typiskt amerikanskt manér när det gäller icke-engelskspråkiga filmsuccéer, har man valt att göra en egen version för den lata, amerikanska befolkningen som inte orkar läsa undertexterna. Många gånger leder detta till en anpassad, urvattnad och många gånger snyftifierad och sentimental Tinseltownversion som är klart sämre än originalet, även om det finns undantag. The ring är ett sådant undantag.

Gore Verbinski, f.d reklamfilmare som har bl.a. helt underbara och innovativa Mus i sitt eget hus (1997) och genomusla klyschan The mexican (2001) bakom sig, har dock lyckats med konststycket att göra en icke oäven version av Hideo Nakatas smygande skräckfilm Ringu/The ring, och det är egentligen en smaksak vilken man föredrar. Fansen ser förstås bägge…och medan originalet hittills lett till två uppföljare (en sequel, Ringu 2, och en prequel, Ringu 0) och en TV-serie, har det redan beslutats att amerikanska The ring ska få åtminstone en uppföljare nästa år. Risken är dock uppenbar att det blir en hel serie à la Terror på Elm Street, Fredagen den 13:e, Halloween eller – hemska tanke – Scream.

I denna version har man skalat bort de inslag av parapsykologi som i originalet gav filmen en liten extra dimension, även om Hirojuki Sanada inte alltid var så rolig att titta på, och ersatt det med videomonitorer och inslag av internet, och det känns faktiskt helt rätt i tiden, och matchar filmens tema om en bisarr videofilm som sprids i collegekretsar, och den som tittar på den erhåller snabbt ett telefonsamtal med sitt eget dödsbud. Tyvärr har man i den amerikanska versionen ersatt Sanada med en ännu veligare skådespelare, nyazeeländaren Martin Henderson från Windtalkers (2002) i rollen som pojkens pappa, Noah.

Pojkens mamma spelas av engelska Naomi Watts från Mulholland Dr. (2001), och hon känns rätt i rollen som den undersökande journalisten, på jakt efter det dödliga videobandets hemlighet. Till sin hjälp har hon fler grafiskt skildrade skräckeffekter och ganska suggestiv, på gränsen till manipulativ, musik av tysken Hans Zimmer, och filmen har fler chockeffekter än den japanska förlagan, som ju mer byggde på en accelererande domedagsstämning ända till det dramatiska slutet.

Slutet, ja. Scenen som i Ring (1998) spelades in bakvänt med en kabukiskådespelare, för att därefter spelas upp baklänges i filmen vilket resulterade i de ryckiga rörelserna, är här mer traditionellt gjord, och jag anser att Verbinski därför slarvade bort en gyllene chans att göra filmen kanske strået vassare än originalet. Detta slut går alldeles för fort, i kombination med att det inte är speciellt otäckt. Därför blir betyget detsamma som för Ringu, nämligen tre Vujerstjärnor.