Det är en storslagen krigsfilm regissören Nikolai Müllerschön åstadkommit i och med The Red Baron. Såväl vackert ljusblå och soliga skyar, som hotfullt stålblå himlavalv, bildar bakgrund till de blodiga strider som förs högt över jordens yta med de små öppna militärplanen. Himlens konung är den Röde Baronen - eller Röda Djävulen, som han också kallades. Hans riktiga namn var Manfred von Richthofen (utmärkt spelad av Matthias Schweighöfer som ung man, och av Tomás Koutnik som barn), och för att med hjälp av sitt rykte sätta skräck i motståndarna hade han låtit måla sitt plan blodrött. Senare målade hela divisionen sina plan i samma färg och fick därmed smeknamnet Den Flygande Cirkusen. Baronen var tyska arméns mest fruktade och framgångsrike pilot i första världskriget, och under sin karriär sköt han ensam ner ett åttiotal plan. Ursprungligen var han dessutom den aristokratiske ungtuppen som inte förstod krigets verkliga lidande och smärta. För honom var striderna en sport där teknik och skicklighet var viktigast, där man inte dödade piloten om man väl hade skjutit ner hans flygplan och där ett gentlemannamässigt bemötande, även av fienden, var en självklarhet.

Den unge stridspiloten skadar sig så småningom, hamnar på sjukhus och vårdas av vackra sjuksköterskan Käte Otersdorf (Lena Headey) som han snabbt förälskar sig i. Hon går ut och äter med honom, lär honom dansa och visar honom en natt vad kriget verkligen gör med folk och att det inte är någon lek som pågår. Käte rycker undan baronens ögonbindel av naivitet och förändrar hans inställning till de fasor och det lidande allt stridande utmynnar i, så när Röde Baronens bröder går i storebrorsans fotspår och blir stridsflygare, är han allt annat än imponerad eller glad över deras karriärsval och framgångar. Under tiden störtar hans vänner och kollegor omkring honom, en efter en avlider de i luftstriderna, och kriget blir dessutom allt svårare att vinna. Till slut är slaget förlorat och Tysklands trupper tvingas retirera, men då ligger redan tjugosexårige Manfred Albrecht von Richthofen nedgrävd, och hans rödfärgade Fokker Dr.I. har kraschat för sista gången. Medan han levde fick han dock en egen division med piloter, han förärades järnkorset av första klass, Pour le Mérite, och fick en mängd andra utmärkelser från såväl fosterlandet som från Österrike, Bulgarien och Osmanska Riket (dagens Turkiet, red:s anm.).

The Red Baron, eller Der Rote Baron som filmen heter i original, spelades in i både tyska och engelska versioner med samma skådespelare, den hade en budget på över 22 miljoner dollar och är en av de mest storslagna, europeiska filmproduktionerna någonsin. Visserligen är detta en hjältesaga, men det faktum att den är verklighetsbaserad gör den extra intressant och rent filmiskt är den en njutning vars vyer bör upplevas på bioduk eller storbildsskärm. Men visst funkar den även på en "vanlig" tjock-TV. Likaså fungerar The red baron utmärkt oavsett om man är intresserad av den som historisk skildring, eller som mänsklig dito, då den säger en hel del om såväl människor som krig och de år omkring 1916-18 då första världskriget pågick. Personligen är jag inget större fan av krigsfilmer rent generellt, och det var med viss skepsis jag inledde tittandet på den här filmen, men efter bara tio minuter, en kvart, var jag djupt engagerad och trots att filmen är över två timmar lång blev jag inte uttråkad. Snarare tvärtom. Man dras in i historien och ju mer human och kritisk von Richthofen blir till kriget, desto intressantare och mer trovärdig blir han som människa, vilket i sin tur leder till att ens eget engagemang djupnar allt mer. Visst kan det ibland bli lite för mycket av luftstrider, och nog hade det varit ett plus om man fått lära känna vissa närstående kollegor till baronen ännu mer, men i det stora hela är detta ett spännande, fascinerande och - trots sitt ämne - vackert drama och äventyr som tåls att ses upprepade gånger. Betygsfemman är väldigt nära när det gäller The Red Baron, och det finns ingen anledning att inte se den.