En film man belönar med högsta betyg är vanligtvis också en film man vill rekommendera starkt. En upplevelse utöver det vanliga – en film alla bör se. Min första visning på årets filmfestival var sannerligen en säregen filmupplevelse, men jag skulle aldrig (bortsett från ett fåtal förstående och förlåtande vänner) förmå mig att rekommendera den till någon. Den japanska regissören Masahiro Kobayashis prisvinnare The rebirth är nämligen det överlägset mest krävande och svårsmälta jag någonsin sett. I tittandets stund en ren plåga, men i efterhand något som måste betraktas som ett mästerverk.

Inledningsvis får vi se två liknande intervjuer. Den ena visar en sorgmodig kvinna, skyld bakom mörka solglasögon – den andra en tärd medelålders man med tom, uttryckslös uppsyn. Orsaken till de båda intervjuerna är densamma: ett uppmärksammat och brutalt mordfall där de inblandade var två tonårstjejer från samma skolklass. Kvinnan som intervjuas är mamman till mördaren. Mannen är pappan till offret. De två föräldrarna har förlorat sitt barn på olika vis, och gemensamt delar de denna förödande sorg. Kvinnan, som även uppvisar skam över sin dotters fruktansvärda handling, och en förlägenhet över sitt ”misslyckande” som förälder – uttrycker en önskan om att möta offrets föräldrar. Mannen, som även förlorade sin hustru i cancer för flera år sedan, är mest gravt uppgiven och berövad all mening i att leva. Inledningen på filmen är tungt realistisk, dyster och väldigt trovärdig. Kobayashi sätter ribban. I slutet på intervjun proklamerar mannen sin enda önskan: att bli lämnad ifred, att få arbeta och slippa tänka.

Vi befinner oss plötsligt ett år framåt i tiden. Både mannen och kvinnan har lämnat sina liv i staden och bosatt sig på samma plats. Orsaken till detta, eller om de alls är medvetna om varandras existens, förklaras inte till en början. Mannen bor i ett opersonligt och kalt rum i något slags vandrarhem, och arbetar på en fabrik. Kvinnan har en egen lägenhet, också den lika opersonlig. Hennes arbete utförs på vandrarhemmet där mannen bor. Och här börjar The rebirth på allvar.

Det som särpräglar filmen mest är utan tvekan berättartekniken – och sättet på vilken åskådaren placeras i centrum. Under återstoden av filmen får vi nämligen inte se annat än dessa två människor – deras kamp mot sorgen, och deras krampaktiga försök att nå ut till varandra. Realism är en underdrift, för en vardag så tom på innehåll – förlöpandes i ett repetitivt icke-varande, under total och obruten tystnad – har jag aldrig skådat förut. Så här går det till: Mannen vaknar varje morgon i gryningen. Han äter frukost i matsalen. Han tar bilen till fabriken. Han skottar kol och sopar, gör något med ett rör, äter lunch, sopar lite mer kol. Han tar bilen hem igen, går upp på rummet och hämtar en vit t-shirt och en handduk. Han tar ett bad, klär på sig och går ner till matsalen. Han äter middag, går upp till rummet och läser lite. Han somnar i skymningen. Och allt detta gör han utan vare sig lust eller glädje. Kvinnans liv förlöper lika innehållslöst: Med små plågade steg, likt axlandes en ursprunglig synd, tar hon sig mellan bostad och arbete. Hon säger inget - och tittar aldrig upp. Hon lagar mat och städar rum på vandrarhemmet. Hon går hem över lunch, köper en trekants-macka på vitt bröd och tetrajuice, äter i lägenheten med jackan på. Hon går till jobbet igen. Lagar middag, städar, går hem igen i mörkret. Hon gråter och sover.

Ja, det är lika plågsamt tråkigt som det låter. Ingenting ”händer” och ingen säger någonting. Kobayashi vaggar tryggt in oss i sitt berättartekniska experiment, tvingar oss att lägga märke till de mest obetydliga av detaljer. Och snart har vi förlikat oss med tanken på att ingenting händer – bara för att vi, när den minsta av förändring kommer, ska uppfatta den direkt.

En bit in i filmen förstår vi att mannen och kvinnan försöker nå ut till varandra, få någon slags kontakt – men utan resultat. Dagarna rullar på som vanligt, bortsett från några små, små förändringar: mannen hämtar ris i matsalen på ett nytt sätt – och kvinnan köper två mackor, istället för en. Mitt i det olidligt upprepande mönstret ser vi en skymt av förändring och hopp - av återfödsel. Och vi inser att det oundvikliga mötet mellan mannen och kvinnan är drivkraften som håller dem levande. Det är en riskfylld berättarteknik, som lätt hade kunnat kännas pretentiös - men genom ett delikat handlag och stor tillit till sin åskådare lyckas Kobayashi göra tekniken till en organisk del av berättelsen. Det är plågsamt, mardrömslikt och otroligt starkt. Antagligen ganska nära känslan av att förlora ett barn.

The rebirth var som sagt min första film under festivalen. Två dygn och tolv filmer senare till trots var det fortfarande den jag tänkte på mest – och den hemsöker mig ännu. Masahiro Kobayashis, som för övrigt också spelar mannen, har gjort den nobla insatsen att skildra två sörjande föräldrars mardrömslika väg mot återfödsel. Och vem är jag att vända bort blicken, trots att jag i vissa stunder räds att förlora mitt eget förstånd. Det gör vi så ofta ändå: vänder bort blicken - i varje vardag, mot de flesta som lider. The rebirth är ett fascinerande mästerverk av den typen vi bara kan se på festival.