Om man ska skratta eller gråta är frågan. Men att njuta av SF:s stora julfilm lär enbart vara makarna Nutley/Bergström förunnat efter att ha skinnat nyfikna medelålders-Svenssons på de i julklapp erhållna biocheckarna. The queen of Sheba’s pearls är nämligen en av de värsta pekoralen som har distribuerats på svensk bioduk – till hela sjuttio städer runtom landet dessutom. Det är nästan så jag funderar på att stämma SF för bedrägeri. Att ge sken av att detta är årets julfilm (det vill säga en trivsam, ömsom vemodig, ömsom rolig film för hela familjen) är lika hänsynslöst som det vore att utse Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta eller Gaspar Noés Irreversible till detsamma.

Colin Nutleys första (nästan fullt ut) engelskspråkiga film är ett familjedrama som utspelar sig i 50-talets England. Unge Jack förlorar sin mor Emily (Bergström) när en Spitfire råkar krascha på henne under kriget. Åtta år senare, på hans sextonde födelsedag, dyker mammans dubbelgångare Nancy upp på tröskeln och får hela huset att gå bananas. Det visar sig att mormor egentligen fött tvillingar och enbart behållit den ena, medan den andra växt upp i Sverige och nu beslutar sig för att söka upp sin riktiga familj.

Återigen gör alltså Nutley en film där hans äkta hälft skiter i hönshuset och får alla att lysa upp. Helena Bergström har gjort denna roll så många gånger att hon närmast parodierar sig själv. De nervösa ryckningarna och det spralliga leendet. En supergullig fasad som blir ännu mer enerverande när man har i åtanke att Bergström faktiskt är en riktigt bra skådespelare, till exempel i Carl Gustaf Nykvists Kvinnorna på taket, Nutleys tidiga Black Jack eller som Hamlet på Stockholms Stadsteater.

Problemet med Sheba’s Pearls är att det existerar ingen som helst drivkraft i filmen. Inget som överhuvudtaget berör eller spelar den minsta roll. Huset som utgör arena består av en mängd själar på flykt, utöver familjen döve norrmannen Nils (Rolf Lassgård) och Emilys änkling Harold (Lorcan Cranitch), samt Jack (Rollo Weeks) som plötsligt kommer in i puberteten. Nutley verkar vilja framhäva en familj i spillror som försöker glömma forna sorger och vänja sig vid åldrandet med välbehag. Men så kommer hans solskensängel in i tillvaron och gör alla spritt språngande (kära).

Veteranen Peter Vaughan (som spelar patriarken Edward) stönar av missnöje åt Nancy i en scen. Han verkar reflektera över vilken sörja han hamnat i. Karaktärernas separata känslor vävs ihop klumpigt och det saknas dialog för att föra dem samman. Ingen av karaktärerna verkar besitta varken vilja eller förnuft. Av och an sker dessutom replikskiftena lika nyanserat som om rollfigurerna satt i polisförhör. Man skulle kunna vänta sig av Nutley att ändå kunna mejsla ut åtminstone ett par intressanta karaktärer, men icke. Nancy trippar runt och blir oförklarligt kär i Harold. Det råder viss oklarhet om Nils är döv eller ej. Jack börjar leka hångellekar med sina skolkamrater. Och mormor Laura gråter och gråter. Inget har egentligen med något annat att göra och man frågar sig gång på gång var Nutley egentligen vill komma. Knappast till Guldbaggegalan i alla fall. Hade inte Vujers topplista över årets sämsta filmer redan varit framröstad, hade Nutleys totalt meningslösa hopkok varit en oerhört stark kandidat. Håll hårt om biocheckarna! Låt inte SF sno dem från er!