Frank Castle är en FBI-agent under cover. Han har i ett par år levt under hemlig identitet, och ska nu bara avsluta en fejkad vapenaffär för att sätta dit några fula fiskar. Mer eller mindre rutin för Frank, men nånting går snett. Plötsligt dyker hans partner upp med sonen till storgangstern Howard Saint (John Travolta). Denne har fått för sig att han ska imponera på farsgubben, och är hastigt och olustigt den som står för hälften av finansieringen av affären. Så han får vara kvar på plats i hamnen, nånting som ska visa sig ödesdigert då han skjuts ihjäl av en förlupen kula.

Frank drar sig tillbaka till Puerto Rico med fru och barn för gott är det tänkt, men Howard Saint vill så klart hämnas. Han tar busenkelt reda på Franks verkliga identitet och skickar ett tjog lejda mördare att ta kål på inte bara Frank, utan - på hustrun Livias (heta mexikanskan Laura Harring, för 20 år sen den första latinan at koras till Miss USA, därefter gift med en österrikisk greve) begäran - även hans familj. Som bonus knäpper de hela släkten som samlats ute hos Frank. Det blir en massaker som inte skonar någon tycks det, men en sista explosion sänder iväg Frank ut i vattnet, vilket ironiskt nog blir hans räddning. Han drar sig tillbaka för att slicka sina sår, och bosätter sig i en mörk lägenhet i ett slitet hyreshus med slitna människor där han tar till flaskan. Några grannar, däribland den operasjungande Bumpo och den av sin pojkvän illa behandlade Joan, spelad av vackra Rebecca Romijn-Stamos, blir hans vänner, om än något motvilligt. Han spolar kröken och skärper till sig innan han, i en märklig scen, promenerar upp till den lokala polisstationen och ställer sig utanför på gatan och ropar nåt om att de haft fem månader på sig att gripa de skyldiga. Så han svär att göra det själv.

Och precis som i serietidningsvärlden (The Punisher - som hette Straffaren ett tag i Sverige - är ju en av många Marvelfigurer som nu åter blivit film, efter att Dolph Lundgren spelat honom för en 15 år sen i Punisher) turas han och Howard Saint om med att nita varandra, bildligen. Och ibland bokstavligen. Än skickar herr Saint, som knappast är nåt helgon, fram en trubadur till mördare som förvarnar Frank på ett fik genom att sjunga en trudelutt där han berättar vad han tänker göra med honom. Och än dyker det upp en "ryss" (den väldige, amerikanske brottaren Kevin "Big Sexy" Nash, som väl få amerikaner kände igen utan sitt axellånga, blonda hår - han dyker för övrigt upp i The longest yard i sommar...just det, den nya Benknäckargänget) som ska banka skiten ur Frank i stället för att bara peppra honom med en pickadoll. Och Frank svarar med counterattacker...öhh, motattacker. Som när Helan och Halvan slogs på film. Halvan råkar slå Helan på näsan. Helan svarar med att tömma en skurhink i huvet på Halvan, som tålmodigt väntar medan Helan tömmer hinken. Sen är det Halvans tur...

Jaja, lite fånigt blir det allt, och emellanåt blir det för mycket av comic relief med alla pajaser. Filmen floppade ju rätt rejält, så jag hade inga förväntningar när jag såg den första gången i somras, och nog blev jag rätt besviken. Men när jag tänkte efter var den kanske inte helt kass ändå, och när jag nu ser om den inser jag att den ändå har vissa kvaliteter. Den är oerhört snyggt och kompetent regisserad av debuterande Jonathan Hensleigh, som hittills nöjt sig med att skriva manus eller agera verkställande producent åt actionfilmer som Die hard - Hämningslöst och Con Air. The Punisher har stuns i actioninslagen, och det inbjudande fotot från bland annat Tampa lockar och förför. Travolta spelar över som brukligt är när han ska upprepa sin numera rätt uttjatade gangsterrroll, medan Will Patton levererar en härligt osympatisk skurk i Quentin Glass, som är Howard Saints högra hand. Thomas Jane (numera gift med Patricia Arquette) är helt OK i rollen som Frank Castle, helst när han kopplar av och inte tar den på så stort allvar, för det har inte manusförfattarna (förutom nämnde Hensleigh även Michael France) gjort...