Wladyslaw Szpilman dog 88 år gammal för tre år sedan och fick aldrig uppleva Roman Polanskis filmatisering av hans upplevelser under andra världskriget. Baserat på hans memoarer, Death of a city, har Polanski byggt upp en familjetragedi som utvecklar sig till en Robinson Crusoe-historia i Warszawas ruiner.

Filmen är uppbyggd i tre stycken, om man ändå ska anknyta till dess musikaliska tema. I det första stycket får vi följa familjen Szpilmans gradvisa vantrivsel med nazisternas intrång. Hur det går från klädesmärkandet, till segregationerna, till att SS en dag bryter sig in hos en familj som äter middag och kastar ut en rullstolsbunden äldre man från balkongen för att han inte på deras befallning reser sig upp. Upprinnelsen till ghettot är fylligt skildrad och erinrar om den gamla TV-serien Förintelsen. Hur människor som en gång levde sida vid sida vänjer sig vid att förtrycka, respektive förtryckas. Den undertonade sentimentaliteten i Polanskis berättande gör denna upptakt ännu mer hemsk.

The Pianist kommer uppenbart bli jämförd med Schindler’s List. Båda berättar utifrån en mans upplevelser, följer i princip liknande händelseförlopp under samma tidsram, och återspeglar ett historiskt trauma som ännu ger svallvågor inom politiska diskussioner. Men medan Spielbergs film fokuserade en hel del på grymheterna och barbariet i förintelserna, undviker Polanski detsamma. Istället skildrar han det systematiska byggandet av murar, bokstavligt såväl som psykologiskt, och fokuserar på förtryckets mekanismer. Som när familjen inser att undergången är nära och skär upp en karamell i sex bitar. Alla tar varsin bit och sväljer sina dödsdomar i en scen som är bland det tyngsta jag nånsin sett.

Mirakel eller tur eller kanske ur Wladyslaws egen synvinkel det rakt motsatta. I sista stund blir han hursomhelst räddad från att transporteras till förintelselägren och får därefter klara sig på egen hand. Det är i dessa två senare stycken av filmen som Polanski visar varför han är en legend och Brody visar varför han vann en Oscar för sin roll. Historien fortsätter att berättas enbart ur Wladyslaws betraktande och koncentreras således till hans närmaste omgivning. När en eldstrid utspelar sig på gatorna utanför, får man som åskådare enbart se detta från det fönster han själv iakttar det igenom. Såväl filmens styrka, genom att ensamheten och ödeläggningen av Warszawa blir mer påtagliga, men även dess svaghet, eftersom längden på filmen drar ut i episka proportioner.

Wojciech Kilar (som bl a gjort den fantastiska musiken till Dracula) har fått äran att komponera de viktiga pianostyckena, som lever även i deras frånvaro. Huruvida Polanski sa till honom innan att musiken skulle vara så bra att den kunde representera livets mening är oväsentligt. Kilar lyckas med uppgiften och gör Polanskis förintelsedrama till en sevärd symfoni. Om än kanske höstens mest tragiska.