The passion of the Christ skulle, enligt uppgift, handla om Jesu tolv sista timmar. Varför då koncentrera sig på de timmar han blev piskad av den romerska kontingentens bestraffningspatruller? Mel Gibson, djupt troende katolik, har, med god hjälp av fotograf Deschanel, skapat ett rent sadistiskt - om än ibland rent magiskt vackert - stycke historiskt melodram där man stora delar av filmen koncentrerat sig på den utdragna tortyr Jesus fick ustå då han vägrade ta tillbaka sitt uttalande att han är Messias, Guds son och företrädare på jorden. En tortyr som känns så förbannat onödig att skildra i så utstuderat groteska och intima närbilder.

Vi som är "troende ateister" blir inte tagna av denna tortyr (i dubbel bemärkelse...), då vi för det första vet att en vanlig, dödlig människa hade fallit in i en förbarmande medvetslöshet för länge sen, medan Jesus från Nazareth hela tiden, likt skotten Braveheart i Gibsons tidigare film med samma namn, envisas med att resa sig upp mot alla odds och ta mer stryk. Dessutom blir det riktigt långtråkigt och tjatigt efter ett tag, och man tänker på filmer som Rocky IV och andra, usla underdogfilmer. Man undrar i sitt stilla sinne om det inte finns andra, intressanta händelser under dessa famösa tolv sista timmar, som ju finns beskrivna i bibeln. Gibson lär ska ha följt denna till sista bokstaven, och hela filmens dialog består ju av arameiska, latin och hebreiska, de språk som talades i det ockuperade Palestina (eller vad det nu hette vid denna tid - Galiléen?) vid den här tiden. För en ockupation var det ju tala om, fast i motsats till idag var judarna det kuvade folket, de som hade att göra vad ockupationsmakten (Romarriket) ålade dem, annars gick det dem illa.

Trots att jag konfirmerade mig 1973, är det enda jag kan om Jesu sista halvdygn i livet är det jag lärde mig när jag för dryga 30 år sen intensivt lyssnade på dubbel-LP:n med rockoperan Jesus Christ Super Star (den första musikalen av Andrew Lloyd Webber/Tim Rice - och den enda jag någonsin brytt mig om att lyssna på...), med Ian Gillan (senare i Deep Purple) som Jesus. Historien om hur Judas Iskariot förråder Jesus för 30 spänn och sen hänger sig är ju oerhört fascinerande, även för en hädare som jag. Hur fariséerna (ett judiskt, politiskt parti bestående av bland annat präster), med Kaifas i spetsen, pekar ut Jesus efter blott fem dagar i Jerusalem som en blasfemiker och kräver hans snara avrättning. Hur den romerska ståthållaren Pontius Pilatus tvekar och är rädd att han ska bli impopulär bland folket (som om han var poppis tidigare, han representerade ju ockupationsmakten...) om han låter avrätta Jesus, och i stället sänder denna bråkstake till judarnas egen konung Herodes, utan egentlig politisk makt, för beslut om hans vidare öden. I Gibsons version (liksom delvis i Jesus Christ Super Star) är Herodes en packad fjolla i färd med att roa sig med hovdamer, och han bara rättar till peruken, tittar skälmskt på Jesus och avfärdar honom som en narr, och alls icke den upprorsmakare han utpekas som. En alltmer bekymrad Pilatus erbjuder nu folket att i stället låta avrätta mördaren Barabbas, ett erbjudande som dock avvisas. På inrådan av hustrun, som är rädd att han ska förlora i anseende hos kejsaren, Julius Caesar, låter han dock piska skiten ur Jesus, och de romerska vakterna njuter i fulla drag av sina sysslor, super, torterar och gapskrattar med samma behag, medan de piskar Jesus med allt grövre redskap så att köttbitar slits ur hans rygg och huvud. Allt skildrat i rent pornografiskt inträngande närbilder som ibland är direkt plågsamma, ibland bara tröttsamma, att skåda. Det blir helt enkelt för mycket av "det goda", liksom i Braveheart. Det judiska folket låter sig dock inte nöja därmed, utan kräver, anförda av Kaifas, korsfästning, trots Pilatus vädjanden att skona honom. Envisa rykten förtäljer att Mel Gibson är en av dem som spikar upp Jesus på korset. Vi är alla syndare?

Medan delar av premiärpubliken i det katolska Argentina där jag såg filmen i torsdags hulkade och snöt sig i näsdukarna, tänkte jag på en annan martyr, argentinaren Ernesto "Che" Guevara, som också dog för sin övertygelses skull, bara några år äldre än Jesus (han blev 39, mot Jesus cirka 33). Denna messiasfigur, i högsta grad levande och verklig (han skulle varit 75 om han levat idag), frälste, om inte en halv värld, så åtminstone en hel nation (Kuba), innan han ändade sina dagar, bortglömd i Bolivias djungel. Det ska bli så oerhört mycket intressantare att följa hans berömda MC-tripp från Buenos Aires i Argentina 1952, via bland annat Chile och Peru innan resan avslutades i Venezuela efter sex månader (han hade lovat sin morsa att avsluta sina läkarstudier hemma i den argentinska huvudstaden), allt skildrat i hans dagbok som nu filmatiserats i och med filmen The motorcycle diaries, och som visats på Sundance-festivalen (med Robert Redford själv som en av delproducenterna) i januari (i Norge har den redan gått på bio, medan vi i Sverige får vänta till i oktober). Regi av argentinaren Walter Salles, som gjorde den snygga och Oscarsnominerade, brasilianska filmen Behind the sun härom året. Dessutom ska ju Steven Soderbergh göra en biografi om Che nästa år, på manus av honom själv och Benicio Del Toro, som ju ska spela huvudrollen (tre kommande filmbiografier över Che, Montgomery Clift och Jimi Hendrix, ojojoj...).

The passion of the Christ (som dragit in över $300 miljoner på bara en månad i USA) anklagades redan i slutet av förra året för att vara antisemitisk och riskerade att inte få allmän distribution, och visst är den det, rasistisk dessutom. Vetskapen om att Mel Gibson öppet försvarar sin judehatande far (som dessutom har mage att förneka Förintelsen) gör att denna film lämnar efter sig en mycket besk, för att inte säga direkt äcklig, bismak. Någon form av budskap går inte att spåra här, utom det vi redan vet. Att Gud straffade oss genom att låta döda sin ende son vet vi, men på vilket sätt detta skulle vara ett straff gentemot folket har jag aldrig förstått, men så begrep jag heller aldrig varför Gud tyckte att Abraham måste visa att han är bereddd att låta döda sin son till hans ära. Inte heller får jag något svar på dessa frågor här. Och varför utvecklar inte Gibson de tvivel Jesus trots allt kände på slutet, där han hängde på korset och undrade varför hans far övergivit honom? Om till och med Jesus tvivlade på vem han var - är det då så konstigt om folket tvekade?

Nä, hade inte The passion of the Christ varit så gudomligt (!) elegant och med så monumentalt vacker musik hade den fått en simpel etta i betyg. Nu blir det en svag tvåa i stället. Får jag i stället rekommendera Kristi sista frestelse av Martin Scorsese, filmatiseringen av Jesus Christ Superstar (med så anakronistiska tingestar som stridsvagnar - ett smart drag när filmen kom, krigsåret 1973) - eller Life of Brian - ett herrans liv, Monty Pythons famösa komedi från 1979 som nu fått nypremiär i USA, som en motvikt till den hysteri som länge rått i dubbelmoralens hemland. Jag kan helt enkelt inte känna nån passion för Mel Gibsons livsverk, och att han nu funderar som bästa på att göra en film om ett historiskt uppror med judiska hjältar känns bara spekulativt. Typiskt katoliker - först skita ner sig, sen gå och bikta sig. Usch!