Smaka på den här skådespelarlistan: Kevin Kline, Gwyneth Paltrow, John C. Reilly, Parker Posey, Jennifer Beals, Jennifer Jason Leigh, Alan Cunningham. Visst imponerar den! Synd bara att filmen är så mycket sämre än sina skådespelare. Efter att ha läst alla dessa namn på videoomslaget har man redan upplevt dess höjdpunkt.

Direkt dåligt är det väl inte, men själva konceptet med en samling människor som kommer samman för ett speciellt tillfälle, där nya såväl som gamla konflikter når upp till ytan, tycker jag vid det här laget känns otroligt uttjatat. Här är det Joe och Sally (Cunningham och Jason Leigh, vilka även skrivit och regisserat) som efter en tids separation firar bröllopsdag genom att bjuda hem de närmsta vännerna, och med dessa även några personer man har skäl att fjäska för. Det är filmfolk och författare och annan intellektuell överklass som därigenom kommer samman. Ganska intressanta karaktärer som tyvärr gör ganska ointressanta saker. Förutom då när alla gästerna tar ecstasy tillsammans. Där känns det som att filmen faktiskt skulle kunna resa sig ur småtråkighetens träsk och bli lite intressant. Men nej.

Det största problemet med The Party är ändå avsaknaden av en ordentlig handling. Lite är filmen som att se ett extra långt avsnitt av en såpopera man inte tidigare sett och som man vet att man inte heller kommer att ha tid (eller lust) att se i fortsättningen. Det finns en massa ”före” som är mer eller mindre oklart och på slutet lämnas de flesta trådarna hängandes lösa. Cunningham och Jason Leigh kan försvara detta med ”sådant är livet” hur mycket de vill, det gör inte min filmupplevelse ett dugg bättre.


Tack till SF för recensionsexemplaret!