Intressant att denna film och Blade Runner har samma producent – Run Run Shaw. Det är också intressant att en lista på filmer som skulle kunna ha inspirerats av Oily Maniac inkluderar såväl Toxic Avenger som Terminator 2. Men ännu mer tankeväckande är kanske att en film med så många våldtäkter eller försök till detsamma ändå lyckas sticka ut som en ganska rolig film. Förklaringen till det sistnämnda ligger nog i att Oily Maniac inte har till avsikt att locka till skratt, men i dess utpräglade klysch-rikedom, fyrkantiga hämndintrig och utstuderade metamorfos-scener gång på gång försätter mig i skrattparoxysmer.

Shen Yuan är filmens olycklige protagonist. Polioskadad sedan barndomen tvingas han gå med kryckor, vilket i sin tur leder till att kusinen Yue han är förälskad i inte ser åt hans håll. Han arbetar som sekreterare åt ett riktigt svin, en advokat som bedrar sina klienter på gigantiska ersättningsbelopp. Och till råga på allt blir hans farbror dödsdömd för att ha mördat en gangster i självförsvar. Men några minuter innan avrättning avslöjar farbrodern innebörden av den tatuering han har täckt hela ryggen med – nämligen en magisk formel som kan råda bot på Shen Yuans krämpor och hjälpa honom att beskydda dottern Yue. Vad påpassligt! Allt Shen Yuan behöver göra är att gräva ett hål i golvet därhemma – där det tydligen döljer sig en stor oljereservoar (hur nu formeln visste det) – och hoppa i. Ur sörjan pånyttföds han som ”den oljige galningen” – en slags oljeindränkt Hulken med hjärtat bultande utanpå kroppen (!?!) och ett frenetiskt begär att ha kål på alla elakingar i stan.

Självfallet är Oily Maniac en parentes i Shaw Brothers filmhistoria. Precis som Goliathon är det en film som lånar friskt från andra filmer. Man kan exempelvis spåra oljegalningens beteenden och manér från klassiska skräckisar som Faran från skyn (1958), Varulven (1941) och Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1931), medan musiken är helt och hållet snodd från John Williams kända tema ur Hajen, som kom året innan denna film. Men ur det geggiga djupet av klyschor och frånvaron av allvar blir ändå Ho Meng-Hwas film väldigt underhållande. Det enda medvetet komiska inslaget är de totalt hopplösa poliserna som utreder oljegalningens dåd (”alla på advokatkontoret är misstänkta förutom krymplingen” eller ”mördaren smörjer in sig med olja för att lättare klämma sig igenom trånga utrymmen”). Därutöver är varje scen med Shen Yuans alter ego stor komik. Han rör sig lika smidigt som Frankensteins monster när han går till attack, men flyger och springer i övrigt lika kvickt som Spindelmannen. Han behöver hela tiden leta upp nya oljefat eller bensinmackar för att dränka in sin kropp inför förvandling. Och sedan har han också den sköna förmågan att slinka iväg som en oljefläck, men enbart efter att ha dessförinnan lagt sig ner på mage.

Det finns betydligt mer än denna lyteskomik som förgyller Oily Maniac. Även konversationerna är förvånansvärt syrliga och bitska, samtidigt som de stundtals är ganska ologiska. Vanligtvis hade denna osammanhängande stämning känts som ett minus, men Oily Maniac är just en sån där film som är så dålig att den blir bra. Utöver skräcktemat och camp-humorn försöker den även vara en smula softcore-erotik på ett par ställen. Med bortseende för de scener när det införlivas våldtäkter i denna prägel (tydligen är detta alla Hong Kong-skurkars främsta vapen i Oily Maniac) så bidrar överflödet av nakna bröst mer till att framstå som humoristiskt snarare än erotiskt. Att Troma-grundaren Lloyd Kaufman gillar denna film har jag inga skäl att betvivla. Detta är nämligen en av de bästa skräpfilmerna jag sett.