Att det "bara" tagit åtta år för Terrence Malick att följa upp 1998 års mästerliga Den tunna röda linjen får ändå betraktas som, med Malick-mått mätt, ganska raskt jobbat. Men att det tar så lång tid mellan hans filmer gör inte så mycket då de lever kvar långt, långt efter de slutat rulla. Hans filmer är en sorts sinnenas monument. De är minnesmärken över känslor och upplevelser man varken förr eller senare erfarit. När han nu återvänder med The New World är det med legenden om Pocahontas och hennes möte med de engelska nybyggarna. Filmen börjar med en sorts metaforisk skapelsescenario gestaltat av naturen. Himlen speglar sig i porlande vatten och solen strilar ned mellan trädtopparna. Som om bilderna var födda ur dem kommer de första orden vi hör från Pocahontas som åkallar högre makter, "Kom ande, låt oss berätta historien om vårt land...vi är födda ur din själ!".

Året är 1607, och över ett stilla vatten anländer de brittiska kolonisatörerna till Virginia. Bland dem finns John Smith (Colin Farrell), en egensinnig herre som ska hängas för myteri så fort de kommit i land. Han skonas i sista stund på villkor att han uppsöker ursprungsbefolkningens hövding. Väl där börjar det bankas på trummor och bli allmänt hotfullt. Hövdingen vill även han avrätta Smith. In träder hövdingens dotter Pocahontas (spelad av den 14-åriga debutanten Q'Orianka Kilcher) som pläderar för nåd. Smith skonas, tycke uppstår och kontinentens första "jungle fever" är uppfunnen. Men för Malick handlar denna legend inte bara om två individers kärlek. Ur den springer också hoppet om "Den Nya Världen". För att uppnå denna måste, skapelseberättelse som detta är, något också förloras. Och vad som så småningom förloras i det här fallet är inte bara Pocahontas lolita-raffiga djurhudsklänning utan även friheten och oskulden (Smith säger i en stund av beundran att "the naturals", som de kallas, inte har några ord för hat, ägande eller avund) som får ge vika för det civiliserade och regelstyrda. De senare aspekterna av det interkulturella mötet representeras av John Rolfe (Christian Bale). Till följd av att Pocahontas gosar lite för mycket med de vita blir hon bannlyst av sin stam. Hon upptas i nybyggarnas by. Kort därpå får Smith i uppdrag att lämna Virginia och fegar ur förhållandet genom att låta meddela Pocahontas att han dött. Rolfe anländer och förälskar sig i Pocahontas, som nu döpts om av britterna till Rebecca. Efter ett tag gifter de sig men Smith lever kvar i Rebeccas tankar. Kärlekens band ställs mot lagens.

Malicks syn på kolonialism är inriktad på mer subtila faktorer än landserövringar. Visst utspelas en del våldsamma bataljer om territorium. Men den verkliga erövringen äger mer rum på ett begreppsligt plan. En av de första saker Columbus och hans kumpaner gjorde när de anlände på den amerikanska kontinenten var att döpa om platser och folk efter hur de tolkade deras utseende. Således erövrades landet och folket inte bara i fysisk mening utan även begreppslig. Steg för steg sugs även Pocahontas upp i denna nya begreppsvärld. Det börjar med att Smith lär henne engelska ord, men då med kroppsliga hjälpmedel vilket får språkkursen att växla över i en sensuell förförelseakt. Alltmer kommer dock den kroppsliga närvaron och känslorna att frikopplas från begreppen och inskränkas av ordens makt. När Pocahontas säger till sin nya karl att hon var gift med John Smith tolkar hon begreppet som kärlek istället för ett symboliskt socialt kontrakt. När den äkta maken John Rolfe rättar henne: "Gift? Du känner nog inte till ordets rätta innebörd" är det inte bara hennes språkbruk som korrigeras, hon får samtidigt sina känslor ogiltigförklarade. Det kan tyckas märkligt att säga om en regissör så fäst vid voice-overs, men för Malick är aldrig orden tillräckliga. De lämnar alltid något onåbart efter sig, vilket även förklarar att han så ofta använder sig av väldigt distinkta röster som talar nära mikrofonen, röster vars ljud tränger undan yttre referenser (första gången jag såg Malicks Himmelska dagar tog det lång tid innan jag fattade att Linda Manz voice-over tillhörde en flicka och inte en pojke). Och eftersom Rolfe och Pocahontas/Rebeccas förhållande inte bygger på ömsesidig kärlek utan ett samförstånd upprättat på hans kulturs villkor så kommer det alltid, som Rolfe säger "vara något i henne som jag inte kan lära känna".

The New World är inte gjord för att betygsättas. Och att jag här främst försöker beröra något av filmens tankemässiga innehåll är naturligtvis missvisande. Värdet ligger lika mycket i klippningens djärvhet, kompositionsmässiga symmetrier och kontraster, förhållandena mellan figurer och omgivning. Men det finns brister. För att återvända till röstpåläggen så är det nog här de största problemen ligger. Rösterna är för upptagna med att dubblera bildens innehåll, och Smith och Pocahontas vältrar sig i banalt kärleksmättade utgjutelser som uppriktigt sagt kan bli rätt irriterande. Borta är den poesi som gjorde Den tunna röda linjen så gripande. En annan sak som kan vara svår att ta till sig är filmens symboliska slutkläm. Här återvänder bilden av trädstammarna som sträcker sig mot solljuset. En ny värld ser dagens ljus, framfödd ur blandförhållandet mellan Pocahontas och engelsmännen. Det är en fin bildtanke, men också haltande och naiv med tanke på hur det senare har gått med integrationen av ursprungsbefolkningen i det amerikanska samhället. Men även om man intellektuellt har svårt att ta till sig Malicks romantiska läggning så skulle i alla fall inte jag vilja byta ut upplevelsen av hans lyriska bildlösningar för alla Kairos-kompendier om postkolonialism i världen.