Detta är en tid då dokusåpakändisar gör helikoptern och får en karriär. En tid där könsorgan slentrianmässigt diskuteras som om det vore blomlådor. Och där knappt 20-åriga poptjejer med slagorden girlpower unisont ser ut som drogade porrstjärnor med tron att detta utmanar patriarkatet (om de tror nåt alls). Utan att någon egentligen orkar gäspa så att det märks. Så roligt då när det kommer något som sticker ut. Till exempel en film om en förtryckt hemmafru som efter sin mans död blir förälskad i sin dotters älskare och inleder ett passionerat förhållande med honom. Utan att ta någon djävla hänsyn till vad omgivningen säger. Hade hon varit man hade hon säkert spelats av Jack Nicholson som troligen fått ännu en Oscar av bara farten. För det är ju fint att också gamla människor, typ män, skildras på bioduken.

Men nu är det alltså en gammal kvinna och då blir det mer problematiskt. Åtminstone om man tittar på filmhistorien. För där är gamla kvinnor (över typ 40) en karaktär som antingen heter Miss Daisy eller Prussiluskan eller något annat gulligt eller lustigt och de är vresiga eller bullsnälla eller visa men de är inte sexuella.

Fast det finns undantag. På 70-talet gjorde Rainer Werner Fassbinder en helt suverän film som heter Rädsla urholkar själen. Den handlar om en gammal, ensam och förtorkad kvinna som blir kär i en mycket yngre man som dessutom är invandrare. Han blir också kär i henne och för detta bestraffas dem.

Rädsla urholkar själen var relevant då och är det fortfarande. Det råder nämligen torka vad gäller äldre kvinnor på bioduken. Så när The Mother nu anländer känns det kittlande. Framförallt för intimitetens och nakenhetens skull.

I centrum står Anne Reid, en gammal brittisk såpastjärna som på gamla dar fått chansen att sprida sina gracer på bioduken. Och hon glänser i rollen som mamma May. Så har hon också blivit nominerad till en hel drös filmpriser för sin rolltolkning. Även Daniel Craig som spelar hennes unga älskare är mycket bra. Tillsammans bildar de övertygande det osannolika par som får hela familjens grundvalar att knaka betänkligt.

Jag vill slutligen tacka regissören Roger Michell för att han gjort denna modiga film (med manus av den utomordentliga Hanif Kureishi). Vi pratar alltså om regissören som gjorde Notting Hill. Det hade varit så lätt för honom att göra en gigantisk Hollywoodkomedi med typ Meg Ryan i huvudrollen. Kul underhållning kanske men inte så spännande.

Istället visar han med The Mother att kärlek och passion är något som alla behöver, oavsett ålder och kön. Därmed basta.