I filmens inledning glider kameran i gryningen fram utmed Los Angeles majestätiska skyskrapor för att sedan landa på taket till titelns The Million Dollar Hotel. Det är knappast en originell öppning, men den är vacker i alla fall och tycks båda gott för resten av filmen. Fast givetvis är det bara fotografens skicklighet den rimligen kan säga något om. Och Phedon Papamichael (som tidigare filmat bl a "Medan du sov" och "Fenomen") är verkligen en duktig fotograf, med känsla för både ljus, komposition och rörelse. Tyvärr är han den ende i denna film som kommer undan med hedern helt intakt.

Själva historien, sprungen ur U2-sångaren Bonos fantasi (gissa vilka som står för musiken!), är förvisso inte ointressant. En mäktig mans son har självvalt levt bland psykiskt sjuka och andra missanpassade på det nergångna Million Dollar Hotel men är nu död efter att ha fallit från hotellets tak. Självmord tycks vara den mest troliga förklaringen. Hans far kan dock inte acceptera detta utan lyckas förmå FBI att utreda fallet. FBI skickar agent Skinner (Mel Gibson), som snart har tre misstänkta: Dixie (Peter Stormare), vilken hävdar att det var han och ingen annan som skrev alla Beatles låtar; Geronimo (Jimmy Smits), en indian som målar med tjära; och Eloise (Milla Jovovich), en ung självdestruktiv kvinna som tror att hon själv inte är verklig, bara påhittad. Dessutom finns där Tom Tom (Jeremy Davies), en lätt utvecklingsstörd skateboard-åkare som är vår följeslagare genom filmen, och förälskad i Eloise.

Ett mordfall i ett dårhus kan givetvis bara lösas på dårarnas villkor när teknisk bevisning saknas. Konventionella utredningsmetoder fungerar inget vidare och förtäckta hot ännu mindre, för som Skinners assistent påpekar för honom är hotellets boende "mer rädda för sina toaletter än för dig." Så här finns definitivt ett frö till en både spännande och originell thriller. Men manusförfattaren Nicholas Klein och tidigare så hyllade Wim Wenders har inte alls lyckats förvalta historiens potential. Delvis därför att de försökt greppa över för mycket, att göra både en spännande thriller och en kärleksfilm. Och ibland känns det som om mordgåtan och kärlekshistorien från början var två helt fristående berättelser. De stör varandra istället för att komplettera varandra.

En annan sak som irriterar mig är att Eloise, Tom Tom och Geronimo en bit in i filmen blir påfallande mer normala och välformulerade. Något som i o f s har många paralleller i filmer om psykiskt störda. Kanske måste de irrationella psykfallen förr eller senare börja handla rationellt helt enkelt för att det ska bli en fungerande story? Det stora problemet här är bara det att vi efter denna svängning fortfarande inte har en ordentligt fungerande story.

Skådespelarna är väl inte direkt dåliga, men de flesta misslyckas med att riktigt gå upp i sina roller. Särskilt gäller detta Jimmy Smits, vilken jag inte kan se utan att få flashbacks till TV-serien "Lagens Änglar" som han under många säsonger medverkade i, en gång i tiden min favoritserie. Han ser nämligen betydligt mer ut som en välbetald advokat på maskerad än som en sinnesrubbad konstnär från slummen. En av de få jag tycker klarar sig någorlunda är faktiskt Luc Bessons allmänt sågade före detta, Milla Jovovich.

Ja, det finns verkligen mycket att invända mot Million Dollar Hotel. Framförallt alltså att det helt enkelt är en dåligt berättad historia. Att Wim Wenders som en gång gjorde "Den amerikanske vännen", enligt min mening en av filmhistoriens bästa thrillers, inte lyckats prestera bättre är rent deprimerande. Men samtidigt finns här enskilda detaljer, enskilda scener som verkligen griper tag i mig. Detta gäller framförallt i den ömsinta skildringen av den tafatta kärlekshistorien mellan Tom Tom och Eloise. Så filmen är inte helt utan behållning. Om du absolut vill se en film om kärlek mellan avvikande människor och redan sett "Benny och Joon" x antal gånger kan jag rent av tänka mig att rekommendera den. Liksom om du utbildar dig till filmfotograf. Om du däremot är ute efter en spännande thriller, då ska du sky den som pesten.