I en liten håla nånstans i de skotska högländerna finns två konkurrerande pubar, Le Bistro och Benny's. Varje år möts de i en fotbollsmatch. Så har det varit i 99 år nu, och varje år har Le Bistro vunnit. En seger till och Benny's kommer att tvingas stänga p g a ett hundraårigt vad. Le Bistros slemmige ägare vet redan vad han ska göra med stället. Riva det och bygga en parkeringsplats åt sig själv. Och så snart man lärt känna de stamgäster på Benny's som ska försöka rädda puben ute på fotbollsplanen förstår man hans segervisshet. De är verkligen en miserabel samling ölhävare.

Krydda detta med lite kärlek, skruvad humor, arbetarklassromantik och 80-tals ikonen Samantha Fox som servitris (med en enda replik på hela filmen) och du får... En j-la röra helt enkelt. Dessutom är det den klyschigaste film jag sett på länge. Möjligen den klyschigaste film jag sett någonsin. Efter en kvart, då grundförutsättningarna och alla karaktärerna introducerats, vet jag precis hur det kommer att gå. Mot slutet funderar jag allvarligt på att snabbspola (vilket egentligen är en dödssynd för en recensent), men uthärdar tappert klyschor som jag trodde dog ut redan på 50-talet. Ofrivilligt blir det nästan parodiskt.

Men det är ju en komedi, kanske någon invänder. En komedi får väl vara klyschig bara den är rolig? Jodå, det håller jag i viss mån med om. Men "The Match" är inte heller rolig. Okej, en handfull lyckade skämt finns det. De flesta skämten är på dagisnivå.

Ändå kan jag omöjligt förmå mig att ge filmen en etta i betyg. För den har under den klyschiga, grovhuggna ytan en viss charm som jag inte riktigt kan värja mig emot. Kärlekshistorierna är faktiskt ganska gulliga, Laura Fraser är ganska snygg, Samantha Fox är alltid Samantha Fox (ni fattar vad jag menar killar!), de skotska högländerna är ganska natursköna och i alla fall en del skämt är ju som sagt ganska roliga.