Två män möts på en bar i Mexiko. Den ena är en småtrist och uttråkad affärsman. Den andra är en sliskig torped med en begynnande panikångest. Lite otippat så får den en del att prata om. Låter det som ett spännande upplägg för en underhållande bioupplevelse? Det är det inte. Matador är en film som ger en dålig bismak av det sämsta av 90 - talet. Det är så kallad smart ironisk komedi med inslag av lite våld. Dessutom har den en yrkesmördare med lätt existentiella grubblerier i en centrall roll. Jag har alltid haft svårt för de flesta av den här typen av filmer. De vill vara hippa men är det inte. Den tänkta coolheten blir en känsla av meningslöshet som får en att börja fundera på importförbud för sådant här skräp.

Inte helt oväntat blir affärsmannen (Greg Kinnear) och torpeden (Pierce Brosnan) kompisar. Torpeden visar affärsmannen hur man ”gör Mexico” och denne blir naturligtvis fascinerad av yrkesmördarjobbet. Snart finner de att de behöver varandras hjälp. Handlingen är extremt förutsägbar och man kan undra hur regissören Richard Shepard bar sig åt då han fick tillåtelse att filma sitt usla manus. Speciellt mycket action innehåller filmen inte vilket man kanske kunde ha trott. De för handlingen viktigaste morden visar man inte ens vilket känns svagt. Filmen förlorar då den lilla spänning som hade behövts och Matador blir en pratig film, utan det flyt och sting i dialogen som krävs.

Matador är ett lika stort fiasko som Auto Focus, hans förra försök att bryta sig ur romantisk komedifacket. Om man är på humör så kan man säkert hitta homosexuella subtexter och en fin skildring av manlig vänskap i den här filmen. För mig fungerar den bara som en bekräftelse på att rötmånaden som vanligt kommer till biograferna ungefär samtidigt med de första vårvindarna. Då folk undviker att gå på bio på grund av det fina vädret passar man på att sätta upp bottenskrapet av det amerikanska filmutbudet.