Den 31 mars i år mördades 39 människor inom några timmar under natten i en fattig, nordlig stadsdel i Rio de Janeiro, Brasilien. Eventuellt var detta Brasiliens värsta, civila massmord någonsin, och alla spår pekade direkt i en enhetlig och alltför välkänd rikting; mot polis och militär (endast dessa använder denna typ av ammunition...). Mycket riktigt greps ett antal poliser nån dag senare, men då hade vi redan åkt hem till gamla Svedala och fick följa händelserna via internet.

Några skumma snutar hade några nätter tidigare filmats av övervakningskameror när de fraktade en livlös kropp från en polisbil till en annan - huvudet följde med separat. Videobilderna ledde snart till gripande och åtal, och det antogs snart att det var för att visa sitt missnöje med att poliser i tjänst faktiskt kunde gripas och åtalas som man på detta sätt ville markera i fattigkvarteren vem det är som bestämmer. Lära dem en läxa. Så man sköt ihjäl 39 vuxna, gamla, kvinnor, män, och barn från 14 år och uppåt. Några var studenter eller hemmafruar, andra var jobbare på väg till eller från nattskiftet. Ingen enda var kriminellt belastad på minsta vis. Kort sagt: 39 vanliga cariocas (Rio-bor) avrättades av poliser för att myndigheterna hade varit fräcka nog att arrestera ett antal misstänkta kollegor! Så fungerar alltså tillvaron i 13-miljonersstaden Rio (i 19-miljonersstaden São Paulo med, för den delen), där de flesta de facto är mer rädda för polisen än kriminella gäng.

En dag när Máiquel färgar sitt hår blont blir han retad av några polare och en obekant i en bar. Polarna slutar jäklas medan den okände fortsätter hånandet, och snart har förrådet av de traditionella förolämpningarna (gärna rörande respektive mors eventuellt tvivelaktiga yrke med långa traditioner...) tömts och hot följer. Den andre grabben hotar Blondie till livet och bokar tiden för hans avfärd från det jordeliga till kl 12 dan därpå. Den vettskrämde Blondie möter förstås upp (man är väl inte feg...) och det med en rejäl bössa, medan den skrattande kontrahenten enbart har en vacker dam under armen och tydligen inte menade så mycket med gårdagens stora ord. Det blir förstås en ojämn kamp där djungelns lag gäller; äta eller ätas. Blondie fyrar nämligen av en salva mot den obeväpnade unge mannen med ödesdigert resultat, och resultatet blir att Blondie hyllas som en hjälte för att ha hjälpt till att "rensa upp i kvarteren". Kaféägare bjussar på kaffe, barägare häller upp ett stort glas öl och av polisen får han en klapp på axeln; "Bra gjort ("välkommen i gänget...)!"

 I Rio och "Sampa" (São Paulo) dödas hundratals barn av poliser varje år (och enbart i  Rio dödas en polis i veckan). De är ju "tjuvar", "tiggare" och annat patrask, som dessutom inte uppnår straffbar ålder förrän vid 18. Vad göra om man anser att de svarta, limsniffande gatubarnen som uppträder som jonglörer och clowner i gatukorsningarna mot växelpengar mellan varje rödljus är i vägen och till skada för ens juvelaffär i Ipanema eller Copacabana? Jo, man beställer mord på dessa. Vem har vapen? Jo, polisen. Så på ledig tid åker dessa runt och avrättar småbarn, en bisyssla som är ett välkänt faktum både inom och utom Brasilien sen minst 25 år. Och Blondie, han hamnar som partner i en firma som leds av en polis som en liten grej vid sidan om. Säkerhetsfirmans uppdrag i kvarteren är att övervaka invånarnas säkerhet, men snart styr de området med järnhand, och firman är mer av en täckmantel för utpressning, beskyddarverksamhet och annat udda polisarbete.

Den lite trögtänkte Blondie skaffar snart även han ett litet extraknäck: han är numer välkänd och högt betald mördare, en respekterad man som dödar enligt en fastställd taxa, och som senare blir vald till Årets Man av nån välgörenhetsorganisation. Då har han redan hunnit avrätta både sin nya hustru, Cledir (spelad av regissörens hustru, den vackra Cláudia Abreu), flickvän och ett par polare samt en svart man som enligt uppgift stötte på en vit tandläkares unga dotter. Den ironiskt våldsamma och snyggt utförda O homem do ano - "Årets man" - släpptes året efter Guds stad och försvann i konkurrensen, men är klart sevärd. Finns i UK med engelsk text. Filmen är José Henrique Fonsecas debut för vita duken, och för manus står hans far Rubem.