Att en film med Jim Carrey bara försvinner från repertoaren utan att göra speciellt mycket väsen av sig - gick den ens på bio här hemma? - betyder förstås att den inte var bra. Han var annars väldigt het då, efter storsuccén med hopplösa Grinchen Julen är stulen året innan, en film som förvisso är en barnfilm, och tråkiga Mina jag och Irene samma år. Ändå floppade The Majestic, och det är förståeligt. Den är förvisso inte lika usel som Cable guy (1996), men den är ett pekoral, en segdragen historia som siktat in sig på de chauvinistiska och sentimentala tongångar som så ofta genomsyrar berättelser av den här typen.

Den handlar om Pete Appleton (Carrey) som, efter att ha tappat minnet vid en bilolycka, tas för en krigshjälte från andra världskriget som varit MIA (missing in action) i snart 10 år. Kriget är förstås över, och livet går vidare i den lilla stad han hamnat i, men folk är dystra - stan förlorade 17 pojkar i kriget, och minnena är svåra för många. När så Luke Trimble - som de tror han är - återuppstår från de döda skiner folket upp, och även om Appleton har svårt att förlika sig med tanken att han skulle vara son till en gammal biografägare (spelad av Martin Landau) på biografen The Majestic, och att Adele (Laurie Holden) skulle vara hans flickvän, spelar han med - åtminstone för stunden.

Hur den numera nerlagda biografen renoveras och återinvigs får illustrera hur hela stan vitaliseras och människor åter kan känna glädje, tack vare att den förlorade sonen återvänt. Säg dock den glädje som varar…Pete inser snart vem han egentligen är, och givetvis vänder alla honom ryggen efter avslöjandet. Dock vänder han situationen till sin fördel, och filmen slutar givetvis i ett rosenröt skimmer, där folk står upp och applåderar.

Det hela är väldigt Capraeskt, men där italienaren Frank Capras klassiska filmer på samma tema, t.ex. Mr. Smith goes to Washington (1936), Mr. Deeds goes to town (1939, filmen som fåntratten Adam Sandler misshandlade i och med Mr. Deeds i fjor) och It’s a wonderful life (1945) (tyvärr är jag inte 100% på de svenska titlarna) var naturligt charmiga och naivt roliga, är ungersk/franska Darabonts The Majestic enbart ansträngt sentimental och pinsamt banal. Att en person skulle återvända efter nästan tio år tas som den mest självklara saken i världen, och ingen frågar sig (eller honom) var han varit under tiden, vilket känns lika trovärdigt som att inte ens hans far skulle kunna skilja Pete från sin egen son.

Darabonts gamle skolkompis Michael Sloane stod för det patetiska manuset, och det är lätt att förstå varför filmen inte ens drog in halva budgeten på $72 miljoner borta i USA, trots att den släpptes inför julen 2001. Den är olidligt lång (2½ timme), så som Darabonts bägge tidigare filmer (Nyckeln till frihet och Den gröna milen ), men hade inte vunnit mycket på att kortas, så dålig är den. Däremot hade ju lidandet förkortats för oss tittare…