Christian Bales minimize-me har redan hamnat på DN:s kultursidor och satt det fysiska agerandet i koppling till manliga skönhetsideal och metodskådespeleri. En omvänd De Niro har den kallats, eller Zellweger för att bli uppdaterad. Jämför man med Bales muskelbygge inför Ellis-filmatiseringen American Psycho, är det bara att konstatera att mannen går in för sitt jobb. Men frågan kvarstår om det egentligen spelar någon vidare roll för Brad Andersons existentiella thriller i övrigt. Bales anorektiska porträtt av fabriksarbetaren Trevor Reznik är stundom äckligt, stundom humoristiskt och allestädes berövande av filmens intressanta psykdyk.

Reznik har problem med sömnen (har inte sovit på ett år) och går ständigt ner i vikt. Prostituerade Stevie (Leigh) är hans enda nära relation och hon påpekar ideligen att vore han smalare skulle han inte existera. På sitt arbete blir han ännu mer nitisk om att alla ska följa säkerhetsföreskrifterna, trots att han själv i sitt somnambula tillstånd är farlig för sina arbetskamrater. När han börjar se en mystisk person vid namn Ivan på verkstadsgolvet, förstärks paranoian och leder till en tragisk olycka. Tvärt vänder sig alla mot honom och själv vet han varken ut eller in. Är det en konspiration från alla håll och kanter eller är det något djupt inom honom som ligger och gnager?

Alla tänkbara kopplingar ni redan har i åtanke med David Finchers Fight Club är korrekta. Brad Anderson gör det klart redan efter första kvarten var historien kommer bära hän. Djupt ner i Rezniks vingliga psyke. Sättet Anderson guidar oss dit ner är inledningsvis rejält fängslande, med ett utsökt foto av Xavi Giménez och Bernard Herrmann-aktig musik av Roque Baños (filmen är inspelad i Barcelona). Färgpaletten är begränsad och de gånger blodet flyter är det svart. Som oljefläckar.

Även om fabriksmiljöerna dessutom skänker det mänskliga i filmen en mekanisk prägel – som att Rezniks gåta kan lirkas fram genom att snurra på några kugghjul – är det i hans lägenhet och i scenerna mellan Bale och Leigh som Andersons film stundtals når upp till Hitchcocksk estetik. De mjuka och samtidigt djupt störande konversationerna erinrar om såväl Studie i brott som Vanvett (och när jag senare förstår att granntanten spelas av brittiska Anna Massey, med i både Vanvett och Powell-klassikern Peeping Tom, förstår jag var Andersons thrillerkärlek gror utifrån).

The Machinist blir en Hitchcock-hyllning insvept i Fincher-skrud som når upp till flera av De Palmas bättre hyllningar (nja, inte riktigt I nattens mörker). Men om Andersons omsorgsfulla miljöskildringar är duktiga och stämningen ofta säreget bittersnygg, förlorar helheten något på att Bales skelett distraherar från det psykologiska temat. Som om symptomen vore mer intressant än orsaken, vilket aldrig brukar vara fallet. Slutet erbjuder en uppryckning, men dessförinnan går Anderson vilse och slår närmast knock på sig själv med en fult animerad och därav onödig bilkrasch. För en regissör som till synes har känsla för vackra bildlösningar blir den scenen oförklarlig. Men även Hitchcock gjorde sina misstag. Om Anderson begränsar sig till ett per film, ter sig hans karriär fortsatt lovande.