Det är väldigt sällan som lågbudgetproduktioner överraskar på det angenäma viset som fallet är med Lewin Webbs The Limit. Medan de flesta genrefilmer inom actionthrillerfamiljen i denna klassen ofta förmedlar känslan av att ha varit inspelade över ett par veckoslut i något östeuropeiskt land, erbjuder denna ett välkommet avbräck. Mycket har med de gedigna skådespelarprestationerna som filmens två kvinnliga huvudrollsinnehavare ger ifrån sig - den grand old ladyn Lauren Bacall (Dogville) och Claire Forlani (Möt Joe Black). Och det är på samma gång det som ger filmen dess nerv, som särskiljer den från det dussintalet andra filmer i samma genre: det är väldigt sällan som en narkotikapolis som infiltrerat den lokala maffian, gestaltas av en kvinna. Forlani gör den typiska mansrollen, samtidigt som regissör Webb satt allt för stort strålkastarljus på hennes inneboende skörhet; de darrande läpparna och de lidande ögonen är något av fröken Forlanis signature trademark. Samtidigt ger hon rollen ett större djup, då hon gestaltar hennes osäkerhet inför sitt uppdrag och hennes motvilliga narkotikamissbruk. Den enda begränsningen i hennes karaktär är ålagd henne från manushåll, där författaren Matt Holland varit slarvig med att allt för mycket betona en kvinnostereotyp, framför en erfaren narkotikasnut. Stort plus för en i stort sett komplett frånvaro av omotiverad exponering av Forlanis kropp - något som ju bekant är allt för vanligt inom denna genre.

Bacall å sin sida går heller inte hon av för hackor - som den ensamstående May blir hon navet kring en berättelse om poliskorrumption, trycket av infiltration - och de mänskliga konsekvenserna av det hela - som berättas skickligt, både i Webbs generella hantverk, men som möjliggörs av ett intrikat klippande och ett finurligt historieberättande, som utspelar sig på flera tidsplan samtidigt. Det här är ingen The Limey, men det är tillräckligt intressant för att locka till en andra tittning.

Pete Postlethwaite är roande som den råbarkade gangsterbossen.

Webb bevisar här att man med ett stabilt grundmanus, en limiterad produktionsbudget och en väl vald ensemble kan nå långt. Not bad - not bad at all.

Dock - ett stort minus för Paramount för både slarv och svindel. Ett tecken på hur lågt de själva värderar denna titeln är hastverket de gjort på layouten på DVD-förpackningens framsida. Där har både Lauren Bacall och Pete Postlethwaite döpts om till "Laureen" respektive "Postletwaite". Dessutom finns den utlovade "Making of"-featuretten som utlovas på baksidan inte någonstans att finna.