Allt är egentligen "rätt". Platsen - ett dimmigt London, tiden - sent 1600-tal, miljön - teatervärlden. En tolerant, levnadsglad kung, underbara kläder, vackra bilder, en totalt sexfixerad poet med alkoholproblem. Och syfilis. Dessutom - så vitt jag kan bedöma - väl researchat och med verkligheten överensstämmande.

Johnny Depp är en duktig skådespelare med fäbless för lite knäppa, underliga och udda rollkaraktärer. Gärna med missbruksproblem. Detta ligger honom i fatet här. Jag tror inte ett ögonblick att han "är" John Wilmot, Earl of Rochester, en högst verklig förlaga mest känd för fräcka upptåg, sexuella erövringar, oanständiga skämt och fylleeskapader. Jag ser bara Johnny Depp spela den rollen. Det är förhoppningsvis endast mitt personliga problem. Det är omöjligt att inte tänka på komedin Shakespeare in love eftersom den utspelas på samma plats och i samma miljö, med en författare i huvudrollen och bara c:a 80 år tidigare. Men där Shakespeare gjordes - kanske ohistoriskt? - charmig, har man i The libertine gjort allt för att betona Rochesters inte alltför sympatiska personlighet. Men det beror förstås på vad man gillar och uppskattar och på vilken nivå. I Charles II:s England (1660-1685) knullades, söps och skrevs det pjäser hej vilt. Efter att England för första och enda gången varit republik (i elva år), var landet nästan i extas över att ha monarki igen. Även om parlamentet fick, och tog, alltmer av makten från kungen, och politiska partier började bildas.

Man kan berätta saker på film på en mängd olika sätt. Genom att huvudpersonen berättar i dialog hur det är, genom att man visar det i bild, genom att andra talar om huvudpersonen. Sen kan man göra som i The libertine; låta huvudpersonen tala om sitt eget rykte, och visa: nothing. Att krafsa sin egen fru under kjolen och att ha sex med en älskarinna man är kär i kvalificerar ingen till häradsbetäckare. Earlen av Rochester berättar gärna hur många horor han knullat, men det antyds bara i bild en gång. Ja, och förstås av att han drabbas av syfilis. Men super gör han. Han förälskar sig i dåtidens stora aktris, Elizabeth Barry (Samantha Morton), och erbjuder sig att lära henne agera på ett tidigare okänt sätt. Han blir regissör helt enkelt. Sen hoppar filmen fram och tillbaka och känns ofokuserad. Jag får inget grepp om earlen alls. Efter en stund bryr jag mig inte längre om att försöka. Däremot är jag väldigt förtjust i hur kärlekshistorien med Barry utvecklar sig. Kungen uppdrar åt Wilmot att skriva en pjäs till franska ambassadörens och Louis XIV:s ära, de ska gästa London till sommaren. Och Wilmot skriver en porrpjäs. Innehållande dildos. Jag har faktiskt ingen aning om det ska vara roligt, om man ska häpnas och chockeras på något sätt. Då ska man ha stora anlag för moralpanik. Nä, det är inte därför jag störs av det eviga tjatandet om fittor och knulla. Det har helt andra orsaker. Dels känns det pålagt och konstruerat, det ligger inte bra i munnen på någon. Dels irriterar det mig vansinnigt att se någon slarva bort chanser. "Författaren" i mig skriker i protest. Varför skrev han inte en bra pjäs om han nu var så begåvad? Varför skulle han göra bort både sig och sin kung? Jo, det ligger i hans natur att vara en motvallsbaby, att vilja provocera framför allt, och filmen inleds lite fiffigt med att Earlen av Rochester (nej, Johnny Depp!) berättar in i kameran att "ni kommer inte att tycka om mig". Det gör jag inte heller. Jag tycker inte om honom och jag tycker inte inte om honom. Jag tycker ingenting. Han lämnar mig helt likgiltig. Jag uppfattar inte geniet, om ett sådant nu fanns, det är mer studentikost. Känslan av besvikelse ligger tung över mig när jag lämnar biografen. Det här hade kunnat bli så bra! Alla förutsättningar fanns. Utom ett bra och genomarbetat manus.

Så här skrev earlen av Rochester till sin kung:

A satire against Charles II:

I' th' isle of Britain, long since famous grown

For breeding the best cunts in Christendom,

There reigns, and oh! long may he reign and thrive,

The easiest King and best-bred man alive.

Him no ambition moves to get renown

Like the French fool, that wanders up and down

Starving his people, hazarding his crown.

Peace is his aim, his gentleness is such,

And love he loves, for he loves fucking much.