Bröderna Coens fascination för filmhistoria har lett till såväl underverk som Barton Fink till magplask såsom deras senaste Intolerable cruelty. Tyvärr har de inte riktigt fiskat sig upp ur dyn ännu. När de tar sig an Alexander MacKendricks smarta och högst morbida 50-talskomedi Ladykillers, är kanske valet av förlaga det mest intressanta. Vad som en gång var en charmigt svart fars – om en bankrånarliga som lurar i en snäll gammal dam att de är en musikerkvintett som behöver ett rum att repetera i, medan de egentligen planerar nästa stöt – har i brödernas nytolkning blivit farsartat tafflig.

Miljöerna är flyttade från bangårdarnas London där snabba tåg sotar ner omgivningen, till ett sumpmarkernas Mississippi där gospeln och speldjävulen är de enda ljuspunkterna i folks tillvaro. Istället för en bro över järnvägen där alla bekymmer förr eller senare försvinner, har Coen byggt en bro över floden där soppråmarna skyfflar iväg allt avträde till en fiskmåsarnas paradisö. Och istället för en förträffligt söt och bräcklig liten gumma som envisas med att bjuda på te, har de låtit Tom och Jerrys husmor stå som hyresvärd. Marva Munson (i Irma P. Halls gestaltning filmens kanske enda förtjänst) är en djupt religiös änka som lever upp för söndagspredikningarna (storartade gospelkonserter) och under sin döde makes försyn skänker fem dollar av pensionen till det lokala universitetet. Som enda sällskap har hon den nerviga katten Knuckles som flyr upp i trädet på tomten så fort den anar oråd.

På dörren knackar en dag den slemmigt läspande professor Dorr – en något tokroligt utstyrd Tom Hanks som för ovanlighetens skull förställer sig ordentligt. Hans lilla ensemble av renässansmusiker behöver nånstans att öva in sina konserter och fru Munsons jordkällare är till synes perfekt för detta ändamål. För att dämpa de högre tonerna och åkalla känslan av de åldrade verkens härstamning i magnifika kloster. Egentligen handlar det mer om sprängdeg och slagborrar än fioler och basuner. Inte långt ifrån fru Munsons hus ligger nämligen ett kasino som den vältaliga professorn och hans excentriska kumpaner tänker tömma på pengar.

Jag vet inte riktigt när historien ballar ur, men en gissning är när Tom Hanks visar sig på fru Munsons farstutrapp och helt enkelt saknar humor. Han är en hyfsat komplicerad karaktär, men också oerhört ihålig när det kommer till att roa. Utöver Irma P. Hall som agerar oerhört respektingivande, har Hanks fått ett garde av motspelare som antagligen syftar till att göra historien än mer lustig. Redan i MacKendricks version var de en aning sketchartade, men hade bakom sina kappor och hattar ändå en utpräglad autencitet. I nyversionen är de alldeles för vettlösa och klichéfyllda (självfallet måste en svart ung man bära såväl pistol som en okontrollerad lusta inför tjejers rumpor) för att locka intresse.

Rent strukturmässigt känns det dessutom som Coen-bröderna bevakat inspelningen med ett öga stängt. Avsaknaden av etablerande bilder i flera scener gör att man ofta tappar fokus och det är inte ett misstag ett par tjugoåriga filmveteraner ens ska kunna göra. Nä, jag bönar och ber till de en gång så inspirerande filmskaparbröderna att de börjar rannsaka egna idéer snarare än studera gamla verk. Den taktiken har funkat tidigare och är det enda som kommer få fram filmer i klass med Blood Simple, Barton Fink och Big Lebowski.