En dokumentär om en filmproducent, kan det vara nåt? Oj oj oj...detta är det bästa jag sett på hyrvideo i år! Filmen om Bob Evans uppgång och fall, och därpå följande uppryckning är en suverän tolkning av hans egen bok med samma namn som filmen, och Bob själv agerar speaker med sin typiska, släpiga New Yorkdialekt med bravur och ironi.

Detta är den något polerade historien om Robert Shapera, född 1930 i New York, som försökte sig på en karriär som skådespelare i Hollywood i början av 1950-talet, och som gjorde en mindre roll i en film av Jean Negulesco 1952. Då det inte blev mer, satsade han i stället på familjefirman tillsammans med sin far och bror. På en affärsresa till Los Angeles fem år senare, unnar han sig en dags ledighet och tar in på Hotel Beverly Hills. Vid swimmingpoolen får Norma Shearer, änka efter MGM-legenden Irving Thalberg (1899-37), syn på den snygge Bob Evans, som han nu kallade sig, och därefter skulle ingenting vara sig likt i Bob Evans liv - eller i Hollywood, för den delen.

Hon erbjöd honom på stående fot rollen som Thalberg mot Jimmy Cagney i filmen om stumfilmsaktören Lon Chaney, Mannen med tusen ansikten. Han tackade ja, men efter några huvudroller och några mindre roller i allt sämre filmer, tröttnade Bob och han insåg sina begränsningar som skådespelare. Han bestämde sig för att bli filmproducent i stället, och så fick det bli. I hans sista film 1960 medverkade en grön Jack Nicholson, och de blev polare, nånting han skulle få nytta av senare i livet och karriären. Snart var han ansvarig för Paramounts filmproduktion, och han lyfte denna, den minsta av "de sju systrarna", till att bli störst genom några lyckade val av filmer i slutet av 60-talet, som Rosemary's Baby och Love story, som bägge blev succéer, liksom Gudfadern 1972, trots allt bråk med regissören Francis Ford Coppola.

Inte nöjd med sin lön, blev han sedermera frifräsare precis som sin förebild David O. Selznick, och producerade egna filmer för Paramount, av vilka den allra första var en rejäl chanstagning. Ingen förstod sig på Robert Townes manus till Chinatown (varför heter den t.ex. Chinatown?), och dessutom hade hans fru Ali McGraw, som han hade gjort till stjärna i och med smöriga Love story några år tidigare, lämnat honom för Steve McQueen under inspelningarna av Getaway - rymmarna, och hon var ju påtänkt för den kvinnliga huvudrollen i denna film (den gick nu i stället till Faye Dunaway). Men den blev en stor hit 1974, med polaren Nicholson i huvudrollen, dennes kommersiella genombrott som skådis.

Framgångssagan bara fortsatte, men en dag brast bomben. Han hade blivit kokainist och drogs ner i fallet när en anställd skulle köpa en större mängd syntetiskt koks. Lite senare drogs han in i en mordhistoria som han förvisso bara figurerade i utkanten av, men det blev droppen. Han hade redan floppat rejält med filmer som Urban cowboy och Karl-Alfred, bägge 1980, och nu blev han visad på porten av Paramount. En gammal vän hjälpte honom dock tillbaka till livet ett antal år senare, och så sent som i våras producerade han Hur man blir av med en kille på 10 dagar.

Dokumentären är så bra och fylld med så mycken humor och dramatik att man glömmer att det är just en dokumentär. Den är nämligen roligare än de flesta Hollywoodkomedier, och bjuder på mer dramatik än de flesta thrillers. Dessutom är den gjord på ett sätt, med liksom klippdockor inklippta i de olika mijöerna, varvat med TV-intervjuer och dokumentärfilmer från den tiden det begav sig.

Filmen börjar med ett citat ur boken: "Det finns tre sidor av varje story. Din, min och den sanna." Detta är alltså Bob Evans version, och även om den inte är 100%-igt sann, så är det just hans version av vad som hände, och det är verkligen ingen skönmålning. Han berättar om sina fem äktenskap, varav ett var med svenska skådespelaren Camilla Sparv på 60-talet, ett annat med Catherine Oxenberg (det varade i mindre än två veckor), och sen filmen gjordes i fjor, har han hunnit med att både gifta om sig - och att åter skilja sig. "Jag förstår mig inte på kvinnor", säger han. Nä, vem gör det?