Jag klarar inte femton-tjugo minuter oavbruten action, jag börjar gäspa. Hur spektakulärt det än är. Särskilt nuförtiden när ingen hjälte nånsin dör, knappt får ett skrapsår. Trots krockar med bilar, hus och betongväggar, fall från mycket höga höjder, beskjutning och andra små vardagliga hinder. Och ännu mera särskilt när det sker i ett folktomt Los Angeles och alla skjuter hejjävlavilt och ingen blir skadad. Man spränger halva stan i småbitar, men alla liksom skiter i det och springer vidare.

Spring, kom, ducka, var de vanligaste uttrycken i The Island. Typ tjugo skurkar är ute efter det söta paret Jordan (Scarlett Johansson) och Lincoln (Ewan McGregor), de måste fly eller stanna och dödas. Då säger Lincoln till Jordan: Spring. För det kunde hon inte räkna ut själv det dumma våpet. Tydligen. Sånt där satt jag och retade mig på hela tiden! "När jag har tagit reda på hur man startar båten ska vi åka ut med den." Retar mig för att det är så automatiskt killen som säger det. Manusförfattaren Caspian Tredwell-Owen, tänker inte ett enda ögonblick på att en tjej kanske kan starta en båt, det kan jag ta gift på.

Jag har svårt att recensera en sån här film, för det finns saker som liksom ska ingå i sci-figenren och jag är lite osäker på vilka. Inte heller är jag särskilt hemma på "reglerna" för en bra thriller. Action - ja lättare blir det ju inte strukturellt, och strukturellt fungerar The Island jävligt bra. Faktiskt. Storyn är inte heller dålig. Eller grundidén menar jag. Lite The Trumanshow-känsla och en hel del humor är det också. Kors i kupoltaket. Men när action- och stunt- och explosionsmänniskorna är hyfsat innovativa i alla fall, är manusförfattaren stelopererad. Producenten kan ha lagt sig i för mycket, eller för all del regissören. Så kan det också vara. För det är rent provocerande hur stereotyp varenda karaktär är i filmen trots att det handlar - till viss del - om en ny värld. En konstruerad värld där ingenting är på riktigt. Där människorna inte är människor och dessutom grundlurade. De ges minnen från sin "värld" som de är klonade efter. De är försäkringsobjekt no less. Organdonatorer!

De föds vuxna och är blanka blad tills vetenskapsmän (män ja) fyller deras hjärnor och de hoppar över sexualiteten för att inte krångla till relationerna i den konstruerade världen. Vettigt. Logiskt. Men ändå. Ska Jordan ha handväska och Lincoln ryggsäck, Jordan högklackat och Lincoln vettiga dojor att springa i så fort de kommer ut, och springer gör de. Säkert en timme av två möjliga... Naturligtvis kunde man inte hålla sig ifrån ett lyckligt slut med solnedgång *urk* och det hade varit så fräscht, så nytt, så cool - om tjejen hade valt den svarte hjälten, Laurent (Djimon Hounsou) istället! Men så får man väl inte göra i Hollywood. Tänker de ens tanken?

Om jag bortser från stereotypa karaktärer, könsskit, att de unga tu överlever fast det inte ens borde vara möjligt på film och att de säger "spring" femton gånger för mycket, att det är för långa actionscener, att det kryllar av små små logiska luckor genom hela filmen, och att de inte får vara kvar i ickesexualitet och slutets solnedgång och stråkar - är The Island en ganska underhållande film.