IMPORTFILM

När jag 1994 besökte det nergångna tivolit ute på Coney Island, vid havet utanför New York City, betalade jag inträde på en riktig, gammaldags freakshow med monster och allt. Jodå, man utlovade en "groteskt vanställd man" i ett tält, men när man klev in, var allt man bjöds på en barbröstad man med tatueringar över hela kroppen och en boaorm runt nacken. Där satt han på en stol med några terrarier runtomkring, och låtsades vara grotesk. Denna "show" påminner om den i Ray Dennis Stecklers klassiska kalkonrulle, The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies.

Titeln lär vara världens längsta, om man nu inte räknar sådana som har dubbla eller alternativa titlar. Som god tvåa torde Dr. Strangelove eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben komma. En titel som innehåller 60 bokstäver, men "bara" 54 i originaltiteln (Dr. Strangelove: or how I learned to stop worrying and love the bomb), att jämföras med The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies, med hela 68 bokstäver.

Filmen har i många år varit en kultfilm just på grund av titeln, medan filmen väl inte riktigt lever upp till förväntningarna kanske - men den är å andra sidan inte heller den katastrof man kanske kunnat ana. Därtill är faktiskt regissör Steckler alltför duktig med de små medel han haft till sitt förfogande under sin 40-åriga karriär i filmbranschen. Denna film, som var hans blott andra som regissör, kostade bara $38.000, vilket inte var särskilt mycket pengar ens på den tiden. För de pengarna fick man inte mindre än tre fotografer (kanske mest beroende på att filmen spelades in under lång tid - kanske på hans och filmteamets lediga helger?), varav två skulle gå vidare till ära och berömmelse, kamraterna och de forna flyktingarna från Ungern, Vilmos Zsigmond och László Kovács.

Steckler debuterade i filmvärlden som assisterande kameraman i en annan kalkon, Eegah (1962), där han träffade sin blivande fru Carolyn Brandt som innehade en statistroll. För övrigt en av Richard Kiels första filmer. Han skulle på 1970-talet medverka i Benknäckargänget och de två Bondfilmerna Älskade spion och Moonraker. Senare samma år agerade Steckler både framför och bakom kameran, som skådespelare i, och fotograf till, filmen The world's greatest sinner, tillsammans med blivande kultregissören från nuvarande Tjeckien, Edgar G. Ulmer. En av skådespelarna hette Gene Pollock, som skulle komma att hjälpa till att skriva manus till The incredibly... (han har en liten roll också), medan musiken gjordes av en viss Frank Zappa, den allra första musik denne man lär ska ha gjort.

Året därpå, efter att ha gjort likaledes kultklassade Wild guitar, där han använde sig av sin blivande fru Carolyn Brandt, samt av både far och son Archie Hall från Eegah, gjorde han så The incredibly..., där Brandt nu hade en av de större rollerna. Hon skulle senare medverka i de flesta av hans filmer, stackarn. Som manusskrivare anlitades nämnda Gene Pollock och Robert Silliphant, som året därpå skulle skriva en av filmhistoriens sämsta filmer, The creeping terror. Dessa bägge fick alltså bearbeta den mystiska E. M. Klevkes story för vita duken.

Tro nu inte att filmen har så värst mycket med zombier att göra! I stället handlar den om två par (varav ena killen, Jerry, spelas av en Cash Flagg, det vill säga Steckler själv) som beger sig ut på ett tivoli i Long Beach, Kalifornien. Jerry fattar tycke för en spådam, Madam Estrella, och efter ett par shownummer smyger han in bakvägen för att träffa henne lite tête-a-tête. Hon hypnotiserar honom, varpå han raskt förvandlas till en psykotisk mördare och dödar ett par personer i publiken. Tidigare hypnosoffer har spärrats in hos madamen, men nu bryter de sig ut och det är alltså dessa män i plastiga monstermasker som är zombierna i filmtiteln.

Att kalla filmen för en skräckmusikal är fel, då sång- och dansnumren inte är en integrerad del av filmen eller för filmen framåt, utan dessa är enbart utfyllnad. När manuset inte räckte till, har Steckler i stället fyllt ut tiden med en rad käcka, om än amatöristiska sång-, dans- och strippnummer. Vi får bland anat avnjuta sånger som The mixed-up zombie song och Shook out of shape, liksom långbenta Brandts klumpiga strippshow (där hon behåller kläderna på, tyvärr). Inte förrän 1967 fick filmen premiär, och det på en liten biograf i Bismarck i Norddakota. Ryktet förtäljer att James Woods skulle ha en liten roll i denna film bara för att en kille liknar honom, men det tror jag inte ett smack på. Han var bara 16 år då den påbörjades, bodde i Rhode Island, och skulle inte börja filma förrän 1971.