Inom boxningen säger man: en gång mästare alltid mästare. Detsamma gäller Hulken, som är en av de skönaste seriefigurer jag vet. Det adrenalinstinna kraftpaketet har genom åren låtit nävarna tala på ett sätt som gjort honom till en favorit bland alla superhjältar. Hulken är en kämpe som alltid reser sig och i grund och botten vilar hans hjältestatus på råstyrka och fighterhjärta. Det är alltså inte särskilt långsökt att likna honom vid en boxare och det är något The incredible Hulk har tagit fasta på. Mest uppenbart är boxningstemat i slutuppgörelsen, då Hulken klyver en bil i två delar och trär dem över sina nävar för att kunna puckla på sin motståndare mer effektivt. Det är en av få gånger filmen visar upp lite humor mitt i den tekniska grannlåten som annars allt för ofta bara mynnar ut i känslan av dataspel. Här finns gott om explosioner och datoranimerade specialeffekter, men inte mycket till berättelse och om vi fortsätter på boxningstemat, så är filmen uppbyggd kring tre actionpackade ronder. Däremellan håller vår hjälte i Bruce Banners skepnad igång med löpträning genom gränder och över svindlande tak med samma lätta steg som Jason Bourne. Det behövs med tanke på att han filmen igenom jagas av den amerikanska armén. Dessutom förstår Bruce Banner betydelsen av sexuell avhållsamhet för att behålla fighterglöden, varför filmens kärleksscener är lika upphetsande som avslagen sockerdricka i solen. Det mesta av filmen handlar således om action, men när krutröken lagt sig har i alla fall jag svårt att lyfta Hulkens näve som tecken på seger.

Jag tillhör dem som gillar Ang Lees Hulk från 2003 (Jag också, red:s anm.). Den har ett spännande bildspråk som till stora delar känns hämtade från serievärlden och även om filmen inte är någon absolut favorit ser jag gärna om den. Av någon anledning blev filmen varken någon publik- eller kritikerframgång och Hollywoods enkla förklaring till missen var för lite action. Därför har man den här gången kallat in Luc Bessons protégé Louis Leterrier, en man som helt saknar egna visioner, men som kan hålla ordning på tändhattarna. Själv minns jag med fasa hans Kalle Anka-action i Transporter 2. För att hålla uppe tempot och säkra actionvolymen har filmbolaget förutom Leterrier även anlitat Zak Penn som skrev manus till den tredje och mest actionspäckade filmen om X-Men. The incredible Hulk är varken en remake av Ang Lees film eller en uppföljare. I stället försöker den på något märkligt sätt lägga sig mitt emellan. Meningen är att vi under filmens inledning ska få klart för oss hur Bruce Banner blev Hulken, men för den som är helt obekant med historien och karaktärerna måste det exploderande laboratoriet och det efterföljande grälet mellan Bruce Banner (Edward Norton) och general Thunderbolt Ross (William Hurt) te sig obegripligt. Naturligtvis är det inget guldläge för en hyvens forskare som Banner att lida av gammaförgiftning och förvandlas till en grön best varje gång han tappar kontrollen över sina känslor. Inte blir saken bättre av att generalen enbart betraktar honom och hans kropp som arméns egendom och inget hellre vill än att komma åt det som flyter i ådrorna för att kunna framställa amerikanska supersoldater. Vad annat kan Banner göra än att rusa ifrån alltihopa? Att han samtidigt måste lämna generalens fagra dotter Betty (Liv Tyler) som han älskar kan inte hjälpas. Bruce Banners lott i livet är att vara på ständig flykt tills han funnit ett botemedel mot sin sjukdom.

Hulken behöver inte ha någon komplicerad intrig och flyktingtemat har fungerat bra tidigare i filmer som Jagad och Bourne-trilogin. Tyvärr finns det någon märklig föreställning om att seriehjältar är synonymt med enbart action och ingenting annat. Den fantasilösa inställningen drabbar The incredible Hulk som aldrig lyfter trots att varje kamp som Hulken tvingas till är mer spektakulär än föregående. Däremot byggs aldrig några scener upp, så att man som åskådare sitter på helspänn inför vad som ska hända. Det dånar och exploderar från höger till vänster, men spännande blir det aldrig, trots att Hulken beskjuts från alla håll. Mina farhågor inför Louis Leterrier visar sig vara befogade, men mer anmärkningsvärt är de bleka skådespelarna. Edward Norton är visserligen en större stjärna än Eric Bana, men av någon anledning har han den här gången valt att spela på ”vad tar ni för valpen i fönstret”-strängen, och är det något Bruce Banner inte behöver så är det att vi tycker synd om honom. Någon pojkvasker är han sannerligen inte och mycket riktigt går Norton vilse i sin iver att leka pizzabud, träna yoga och samtidigt vara vetenskapsman. Dessutom är Edward Norton medskyldig till det livlösa manuset. Riktigt vad han tänkt sig är svårt att begripa, men den som drabbas värst av hans idétorka är Liv Tyler som inte verkar ha fått något att jobba med, utan mest ska vara söt. Den riktiga katastrofen är dock William Hurt i rollen som hennes pappa och general. Han saknar det mesta och känns varken slug, hänsynslös eller ens målmedveten. I det här trötta sällskapet förvånar det inte att den tvärhand höge Tim Roth, som spelar yrkessoldaten Emil Blondsky, lyckas fälla filmens löjligaste replik, när han rusar fram till Hulken och undrar om denne inte kan slåss bättre. Detta trots att lågorna från en krossad stridshelikopter och ett antal förstörda stridsvagnar sticker i ögonen. Lite respekt tack!