I The human stain spelar Anthony Hopkins Coleman Silk, en hård professor i klassisk litteratur som, efter att ha anklagats för rasistiska uttalanden, sparkas från sitt universitet i New England. Vilket i sin tur leder till frugans död. Tragiskt och som om inte detta är nog träffar han en, på alla vis, oborstad städerska som han inleder en passionerad men destruktiv romans med.

Det är denna romans som filmens handling kretsar kring. Silks gamla kollegor slår bakut inför ett förhållande som trotsar klassgränser och god smak. Men framförallt slåss dom mot sina egna elaka spöken. Silk har visserligen utmärkt sig som den första judiska läraren på sitt universitet, men vad ingen annan vet är att han egentligen kommer från en fattig, svart (jodå) familj. Något han, tack vare sitt vita utseende, förnekat för att kunna göra karriär. Fast kan man radera ens förflutna på detta sätt? Dessa fläckar?

Städerskan Fauna Farley, spelad av Nicole Kidman, har i sin tur förlorat två barn och dras dessutom med en elak vietnamveteran till man som vägrar inse att förhållandet är över. I sin gemensamma utsatthet försöker Silk och Farley finna tröst och trygghet. Vilket inte är smärtfritt. För tryggheten kräver att det förflutna rannsakas. Och för att komma vidare måste man kunna förlåta sig själv. Vilket inte är så lätt om man till exempel har förnekat sin familj och krossat sin mors hjärta.

The human stain är från början en roman som säkerligen är alldeles förträfflig. Fast en bra roman betyder som bekant inte att en eventuell filmatisering blir lika bra. Filmen The human stain är nu inte direkt dålig. Bara ganska slätstruken tyvärr. Det är lite som med Lasse Hallströms Chocolat, det vill säga man kan riktigt känna hur filmen vill beröra och smeka ens sinnen, och samtidigt vinna en massa oscars. Fast det räcker inte riktigt ända fram eftersom projektet i slutändan saknar originalitet.

Inte för att det saknas kompetens. Regissören Robert Benton har bland andra Kramer mot Kramer på sin meritlista, och skådespelarnas kompetens kan man ju knappast klaga på. Och ändå är det just här en del av filmens problematik ligger. För både Hopkins och Kidman är såklart lysande i all sin Hollywoodglans, men icke desto mindre är de mer karismatiska än trovärdiga i denna film. För det är faktiskt inte helt lätt att köpa Hopkins som en svart man från New Jersey. Och det är svårt att inte störa sig på hur Kidman riktigt tar i för att vi ska förstå hur underklassig hon är. En svag doft av överspel som förstärks i kontrasten mot birollerna.

Den alltid utmärkte Gary Sinise som spelar Hopkins vän, författaren Zuckerman, förvandlas till exempel till en obegriplig surkart som mest verkar undra vad han gör i denna films handling. Och till allt detta tillkommer ett vackert foto och ännu vackrare musik som, tack vare oinspirerad användning, smetar ut det mesta av den friktion och dynamik som absolut finns i handlingen.

Fast filmen är som sagt inte riktigt dålig heller. Framförallt är det en film med en intressant grundhistoria. Och Hopkins må till exempel vara mer vit än en mulatt, men nog kan han konsten att gestalta förtryckt smärta och passion.