Om jag säger Wes Craven, vad tänker ni på då? Troligtvis någonting i stil med blod, nyslipade knivar och hysteriska tonåringar. Han är en man vars filmer ligger många av oss riktigt nära hjärtat, och han är troligtvis den regissör som mer än någon annan påverkat sättet man gör ungdomsskräckfilmer idag. Efter att i princip ha skapat genren i och med klassikern Terror på Elm Street 1984, lyfte han genren till helt nya höjder med den banbrytande teen-slashern Scream som kom lite drygt tio år senare, och tyvärr fick lite för många uppföljare. Hans andra film i raden av skräckfilmer, som följde den härliga Last house on the left, är enligt mig ren dynga och heter Ögon i natten (The hills have eyes). Handlingen skiljer sig inte mycket från Tobe Hoopers Motorsågsmassakern som kom några år tidigare. En familj på semester faller offer för en lömsk familj av kannibaler bosatta mitt ute på den amerikanska vischan. Nu, nästan trettio år efter premiären i en tid av fantasibrist, kommer en remake. Den här gången finns Wes "Mr. Big Shot" Craven med som producent, och hans chockerande gamla lågbudget-skräckis har blivit en storproduktion i sann Hollywood-anda. Tänk så det kan gå.

Efter ett, inom den här genren, ganska självklart intro där countrymusik blandas med journalfilmer på provsprängningar och bilder på muterade spädbarn drar filmen igång med en odödlig gammal skräckfilmsklyscha. Man stannar vid den där ödsliga och suspekta bensinmacken mitt ute i öknen, med den där obehaglige mannen bakom disken. Trots att ordet "lömsk" står skrivet i pannan på honom litar den genomresande familjen blint på hans lilla tips om att ta en genväg som givetvis inte finns utmärkt på kartan. Vips så sitter de fast mitt ute i öknen och de tvingas snart att inse att de inte är ensamma. De ögon som finns bland bergen runt omkring dem tillhör en ett gäng hiskeliga muterade och vansinniga ättlingar till de gruvarbetare som ska ha vägrat överge sina gruvor trots att Eisenhower och gänget satt igång att leka kärnvapenkrig på deras bakgårdar, och den stackars intet ont anande familjen får bekanta sig med konsekvenserna. Som regissören Alexandre Aja sagt i en intervju, "Temat med testsprängningar av kärnvapen känns fräscht, och jag tror att många ungdomar idag inte vet hur farligt radioaktiv strålning faktiskt kan vara". Efter de sett The hills have eyes vet dom, tro mig.

Det blir blod, svett, tårar, ännu mer blod, kluvna skallar, våldtäkt och inälvor när familjerna bekantar sig. I ett sånt avskräckande syfte fungerar filmen riktigt bra, men som skräckfilm gillar jag den inte lika mycket. Trots att man här, till skillnad från i originalet, valt att förklara vildarnas bakgrund och kopplat samman dem med kalla krigets skuggsidor är det i princip samma film som Wes Cravens. De viktigaste scenerna är kopierade rakt av och många repliker finns kvar i samma form som i originalet. Skillnaden ligger inte i handlingen utan i att man snyggat till den gräsliga filmen och lagt en hel del krut på att kladda på med blodet. Men det här är inget vi inte sett tidigare. Se bara på filmer som Wrong turn och nyversionen av Motorsågsmassakern. The hills have eyes anno 2006 är varken kreativ, nyskapande eller särskilt spännande. Den ger egentligen inte genren någonting, men för en gångs skull är det skönt att slippa "roadtrippande" kåta ungdomar som hysteriskt ska huggas ned. Familjebanden mellan de ytliga karaktärerna gör att våldet åtminstone kryper lite närmare innanför huden.

Min fäbless för sjuka kannibaler och scenen där en mutant äter en liten burfågel räddar betyget. Visst är den här kopian betydligt bättre och snyggare än originalet, men tyvärr säger inte det så mycket.